Riksänkedrottning Hedvig Eleonoras skrivbord från Ulriksdal, av hovschatullmakare Hindrich von Hachten, 1691, Barock.

Auktionens skrivbord kan, tack vare sin datering 1691, samt bevarade hovstatsräkenskaper, knytas till en beställning som gjordes samma år för Riksänkedrottning Hedvig Eleonora. Riksänkedrottningens instruktion till sin guvernör från samma år beskriver ett skrivbord: "Schatullmakare Hindrich van Hachten hafver uppå vår befallning för oss förfärdigadt ett skrifbordh af nöteträ,...betingad för 296 daler kopparmynt med beslag och allt". Ulrikdalsinventariet från 1719 upptar under rubriken: "Hans Högst Sahl: Maijts Konung Carl XII:s logement", i "Cabinettet" : "Tvenne Wahlnöthträdz Skrif bord med lådor uti à 10".

Hovschatullmakare Hindrich von Hachten

Möbler från 1600-talet som kan knytas till en känd snickare är ytterst sällsynt. Under senare tid har två andra kungliga skrivbord av Hindrich von Hachten dokumenterats. Det äldsta kända är det från 1683 som han utförde åt riksänkedrottning Hedvig Eleonora på slottet Tre Kronor; det andra för kronprins Karl (XII) 1693. Auktionens skrivbord har stora likheter med dessa skrivbord vad gäller material, form och inläggningar i fält och linjer. Alla tre är fanerade med valnöt, och utrymme för knäna med omgivande lådor och skåpdörr. Auktionens skrivbord skiljer sig dock från de andra skrivborden i det att ovansidan är utförd utan uppsats, vilket tillåter den fällbara skivan som innesluter skrivinredningen att läggas helt flat, till skillnad från de andra, där den balanserar mot uppsatsen i en vinkel. Hindrich von Hachten var verksam till sin död den 3 maj 1694.

Kretsen kring Hindrich von Hachten

I regel är forskningsläget mycket dåligt när det kommer till svenska möbler från 1600-talet, och att kunna identifiera upphovsmän hör till ovanligheterna. I detta fall vet vi desto mera, och tack vare alldeles ny forskning kan ett antal nya namn knytas till auktionens magnifika skrivbord. De ovanligt högklassiga förgyllda beslagen som skrivbordet är försett med kan genom bevarade räkenskaper knytas till den i Stockholm verksamme gelbgjutaren Carl Muth. Samma räkningar nämner smeden Abraham Shültz, som utfört skrivbordets gångjärn, lås och skruvar. Uppenbart är att Shültz och von Hachten var nära vänner, då han var med och uppgav boet efter mästersnickarens död tre år senare. De tre nämnda delade band i egenskap av kollegor, såsom mästare i sina respektive yrken, men deras starkaste band var i mån av landsbröder. Som många hantverkare i Stockholm under denna tid var Shültz, Muth och von Hachten alla tyskbördiga: de delade församling och språk. Sammantaget bildar detta en intressant bild av tyska hantverksmästare med stark sammanhållning verksamma i Stockholm under stormaktstiden.

Tack vare den bevarade bouppteckningen i Stockholms stadsarkiv från den 8 maj 1694 kan mycket information utläsas om en snickarverkstad från 1600-talets slut. Arvingar var brodern och arrendatorn Petter von Hachten i Hamburg, samt avlidna systrars barn. Hindrich von Hachtens fasta egendom bestod av ett stenhus och tomt på Norrmalm i Stenhuggaregränden. I hans verkstad fanns kvarlämnade arbeten, material och verktyg som avspeglar dåtidens möbelkonst och materialanvändning. Där nämns bl.a. ett ofärdigt ekschatull, ett dito mindre inlagt med Florentinerstenar, ett spegelglas, brickor till två brädspel, några stycken sköldpaddsskivor uti en låda, ett klockfoder, ett ekschatull, ett litet bord av valnöt, en bordsskiva av päronträ, fyra svarta pelare, en inlagd skiva, tre mangelstockar och ett bord av olivträ. I trälagret fanns ebenholts, sandelträ, valnöt, ek, sockerkist, björk och apel. Bland verktygen värderades 65 hyvlar, 25 järn, 47 filar, 10 sågar, åtta borrar, en yxa, fem vinkelmått, 14 tvingar, fyra hammare, en slipsten samt sex hyvelbänkar. I verkstaden fanns även ett schatull beställt av greve Bengt Oxenstierna, ett schatull till Fru Märta Berents samt två sängar till kungliga hovet. Han hade fodringar hos kungliga hovet, Axel Julius de la Gardie, Voigt Enroth, Tolle Barÿ, och inspektorskan på Carlberg fru Klotz. Hindrich von Hachtens litteratur bestod av en bibel, en handbok, Casper Neumans bönebok, en psalmbok, en rese- och handbok samt en bok med titeln Doctor Möllers Liebes Kuss.

Hedvig Eleonora & Ulriksdal

År 1669 inköpte änkedrottningen det vid Edsviken belägna slottet, då kallat Jacobsdal. Slottets utseende ansågs då ålderdomligt och Nicodemus Tessin d.ä. fick uppdraget att få slottet och inredning à jour. I samband med detta anlitade riksänkedrottningen en stab av skickliga hantverkare, bland dem “skatullmakaren” Hindrich von Hachten. Riksänkedrottningen bebodde hela nedervåningen i huvudslottet och ett antal rum i flyglarna. Boo von Malmborg skriver: “[Våningen] bestod bl. a. av matsal, antichambre, audienskammare, alkov med bevarat stucktak, mindre sängkammare, bönkammare, skrivkammare och uppvaktningsrum för kammarjungfrur.” Alla rummen var ståndsmässigt inredda: väggarna var tapetserade växelvis med gyllenläder, ömsom med siden- och sammetstapeter; stucktacken utfördes av Carlo Carove efter förlagor av Tessin d.y.; de praktfulla möblerna var försedda av hovschatullmakarna Lucas Meylandt och vår man Hindrich von Hachten. Då Hedvig Eleonora hade egen hovstat märktes alla hennes möbler för att skilja dem från kungens egendom.

Konsthistorikern August Hahr beklagade sig över all denna förlorade prakt: “Man häpnar sannerligen vid genomläsningen av Ulriksdals inventarier från Hedvig Eleonoras dagar över den på detta slott hopade samlingen av dyrbarheter, den största av den på änkedrottningens många slott. Är allt detta förlorat?” frågar han sig själv och svarar dystert: “Med några få undantag säkert för alltid.” Lyckligtvis är så inte fallet. Efter Hedvig Eleonoras död beboddes Ulriksdal i följd av Ulrika Eleonora d.y.; Lovisa Ulrika och Sofia Magdalena. Efter Sofia Magdalenas död 1813 stod slottet obebott till och med 1821. Inventarierna som då ansågs omoderna gallrades ut eller såldes på auktion, och det är sannolikt anledningen till att auktionens skrivbord är bevarat till vår tids dagar.