Otto G Carlsund

Få svenska konstnärer är så mytomspunna som Otto G. Carlsund. På 1920-talet var han en av de främsta inom det internationella avantgardet i Paris. Han var mycket respekterad och hyllad av sina internationella konstnärskollegor såsom Ozenfant, Mondrian och sin lärare Legér. Som ende svensk tilläts han delta aktivt i de intensiva konstteoretiska diskussionerna som fördes i ateljéer och barer runtom i Paris. 1920-talet var en viktig brytpunkt inom modernismen då världskriget var över och man sökte nya riktningar inom konsten. Man ville skapa en ny konst för en ny värld. I kretsen kring Legérs ateljé talade man om att skapa konst som kunde agera i samklang med den moderna arkitekturen. Offentliga och privata miljöer kunde bli nya rum för den moderna konsten.

Otto G Carlsund föddes i St. Petersburg, hans far var svensk ingenjör och hans mor var fransyska. 1924 kom han genom sin vän GAN till Paris och introducerades på "Academie Moderne". Han talade både ryska och franska och kunde agera språkrör mellan eleverna och Legér. Carlsund fick snabbt en favoriserad ställning då han var talangfull och inspirerande både som målare och teoretiker. Han blev tillsammans med Ozenfant en av grundarna till den nya rörelsen "Art Concret" och på det svenskägda galleriet "Mots et Images" i Paris hade Carlsund några kritikerrosade utställningar. Det har länge påståtts att Stockholmsutställningen 1930, till vilken Carlsund fick i uppdrag att arrangera en utställning, var ett fiasko. Denna seglivade myt slår Anders Wahlgren hål på i sin bok om Carlsund (Carlssons bokförlag, 2021, sid 199). Utställningen hyllades redan under sin samtid och anses idag vara en av de mest betydande utställningarna för vårt lands konsthistoria.

Det sena 1920-talet kom att bli en mycket avgörande tid för Otto G. Carlsund. Hans former renodlas allt mer vilket auktionens fantastiska målning ”Tonens vibration” från 1929 tydligt visar. Här har Carlsund målat med räta vinklar som överraskas av rundade former i en för Carlsund typisk lekfullhet. Formerna gifter sig med varandra och sluter sig i en fullständig symfoni. Otto G. Carlsund var en enastående skicklig på att kombinera färg och form. Hans kompositioner är utförda med en precision och elegans som inte lämnar betraktaren oberörd och de känns lika moderna idag som när de utfördes för nästan ett sekel sedan.

Anders Wahlgren skriver ”[…] Redan nu är han på väg att införa ett musiktema i sina första plangeometriska kompositioner. Carlsund har haft detta tema tidigare men nu blir det mer renodlat och stiliserat. Avbildandet är borta. Han går på konserter och lyssnar på moderna kompositörer tillsammans med svensken Gösta Nyström. Han som från början var konstnär för att sedan bli kompositör under Parisåren. Carlsund upptäcker genom honom Duke Ellingtons musik, vars storband spelade i Paris. Rytmen var en viktig del hos Ellington och att ställa de olika instrumentens tonfärg mot varandra, söka kontraster som i konsten. George Gershwins Rapsody in blue tog upp jazzens synkoper med klassiska klanger, vilket hänryckte den intresserade Carlsund. Hans båda versioner av målningen ”Tonens vibration” är som en fysikalisk illustration av en vibrerande sträng som framkallar ljudvågor i luften. Känsligt komponerad i tre röda nyanser med den vita eller svarta strängen i en svag lutning över duken och helt tvådimensionellt, inget djup i bilden. Målningen med den svarta strängen tillhörde en gång konstnären Jean Arp och finns nu i Fondazione Marguerite Arp i Schweiz” (Anders Wahlgren, ”Otto Carlsund”, 2021, s. 174-175)

I recensionen av Liljevalchs utställning 2007/2008 skriver Susanna Slöör: ”[…] Några höjdpunkter på utställningarna är experimenten med att transponera musik till bild som i verken ”Tonernas sekvens” (1929) och ”Tonens vibration” (1929). Här visar Carlsund med all önskvärd tydlighet hur man kan expandera sin förståelse av exempelvis abstrakta fenomen (som känslor) genom att låta en företeelse uttryckas genom ett väsensskilt medium. Detta är ju i mångt och mycket det ”trick” som alla de olika konstarterna delar. Musiken som överför och förmedlar känslan i en sekvens av toner eller cellons karaktäristiska klang som vibrerar i evighet i Carlsunds målade bild.” (https://www.omkonst.com/07-carlsund-otto-g.shtml).

Oscar Reutersvärd skriver om ”Tonens vibration”; ”Denna egenartade komposition tillhör ett litet antal experiment bilder där konstnären med utnyttjande av ’rytmiskt upprepade lamellformer’ försökte att synliggöra vibrerande, akustiska fenomen. Dessa kompositioner kan räknas som Carlsunds intressantaste resultat i hans laborerande med audiovisuella effekter.”

Även Viveka Bosson skriver om auktionens verk i avsnittet ”Målad musik” i katalogen "Otto G. Carlsund och konkretfiaskot i Stockholm 1930"; ” Vi minns Carlsunds visuella upplevelse av biograforgelns toner i New York 1927. Bachs musik hade alltid inspirerat honom och 1929 målar han den vackra Tonernas sekvens som en fuga, en rytmiskt stigande svit av blå cirklar och halvmånar som möts i ett klingande gult och orange, liksom svävande över en grå rektangel. Målningens musik låter ögat sakta glida fram, diagonalt bildytan som en film. Tonens vibration 1929 är som en sekvens av klanger ur vibrerande fiolsträngar under bågens smekningar eller en spänd pilbåge som skjuter iväg toner mot skyn. Carlsund associerar gärna till ljudets och ljusets snabba färd genom rymden. Harmonin i dessa målningar kan ge en nästan överjordiskt svävande känsla”.