Julia Beck

Efter att ha avslutat sina studier vid Konstakademin i Stockholm mellan 1873-1878 begav sig Julia Beck till Paris, där hon skulle komma att tillbringa resten av sitt liv. Beck var en av de första skandinaver som upptäckte den lilla byn Grèz-sur-Loing, belägen några kilometer från Fontaineblueauskogen där hon skulle vistas under en sammanlagd period av tre år (1882-1885). De senaste åren har Becks konstnärskap erhållit ökad uppmärksamhet i litteratur, dokumentärfilmer och på museer. En av de aspekter som allt oftare lyfts fram är hur internationell Becks konst var i jämförelse med många av hennes samtida generationskamrater.
I samband med utställningen "De drogo till Paris – Nordiska konstnärinnor på 1880-talet" på Liljevalchs konsthall i Stockholm hösten 1988 skrev Inga Zachau i utställningskatalogen:
”Hon hade levt så länge i Frankrike att hennes konst var fransk in i minsta detalj. Över dem vilar det franska diset som gör färgerna behagligt milda. Julia Beck målade gärna flodlandskap som är inbäddade i dis vilket ger målningarna en vemodsfylld stämning. Här kan möjligen spåras ett nordiskt drag, nämligen dragningen till det vemodsfyllda. Julia Becks målningar är dock inte svårmodigt vemodiga som de nordiska utan rymmer mera en mild, allvarlig stämning av eftertanke”.
Det är uppenbart att en lätt melankoli och drömsk atmosfär har präglat hennes landskapsmålningar från denna period men även för hennes senare verk från Normandie. Mellan 1887-1888 var Julia Beck bosatt i Beaumont-le-Roger, och efter sin permanenta flytt till Vaucresson i september 1888, återkom hon ofta till Normandie för att måla. Följaktligen kan uttrycket i hennes normandiska landskapsmålningar ses som resultatet av direkta naturstudier, lika mycket som det kan beaktas som vemodiga stämningsbilder. Under sommaren i Normandie svepte den höga luftfuktigheten in i vegetationen och landskapets former i ett mjukt dimmigt skimmer, ett skimmer som Beck har avbildat stämningsmättat i auktionens målning.