Lucio Fontana

Anders Pehrson, (1912-1982). Född i Göteborg, utbildad till ingenjör. Designchef vid Philips AB under åren 1952-1963. Från år 1963 - 1978 ägare och tillika designchef för ateljé Lyktan. Hans ledord var form, funktion, färg och familj. Pehrson blev känd som inte bara en skicklig formgivare utan även en skicklig marknadsförare. Den modell Pehrson är mest känd för idag är hans formgivning "Bumlingen". Den utfördes i otaliga varianter och kulörer.

Ruhé/Rigo M-6.

Fram till 1940-talet levde och verkade Lucio Fontana i Italien och Frankrike, men vid utbrottet av andra världskriget reste han till Argentina. I Buenos Aires på Academia of Altamira, föddes hans idéer kring Spazialismo, den konstnärliga rörelse som Fontana grundade och som kom att spela en mycket viktig roll i hans fortsatta konstnärskap. I sitt manifest från 1946, Manifesto Blanco, uppmanade han konstnärer och likasinnade att frångå det traditionella och akademiska i konsten och våga inkludera ny teknik och vetenskap för att skapa en fjärde dimension.

En stor del i Fontanas dragningskraft var hans förmåga att sammanfoga just skulptur och måleri. Hans val av former var inkonsekvent under hela hans karriär, från geometrisk perfektion till mer svårdefinierbara former. Det handlade inte om snitten eller punkteringarna i sig, utan om processen att nå dit. Fontanas verk var en produkt av sin tid, oavsett val av medium eller teknik.

Redan 1947 började Fontana arbeta med konceptet Concetto Spaziale. Några år senare tillkom hans Pietre där han smälte samman måleri och skulptur genom att applicera tjocka färglager på duken och sedan lägga ett collage med färgade glasbitar. Kort därefter följde en period med Buchi, en perforering med hål i duken för att bryta upp det tvådimensionella och för att söka rymden bakom målningen. I slutet på 1950-talet var det dags för Tagli, snitten som tillsammans med Buchi blir de former som han sysselsatte sig med fram till sin död 1968. Genom Concetto Spaziale lyckades Fontana sudda ut gränserna mellan måleri och skulptur.
De första Tagli utfördes på sensommaren och hösten 1958 när Fontana var nästan 60 år gammal. Dukarna fylldes av små diagonala snitt fördelade i grupper. Fontana experimenterade med både storlek och form på Tagli. Med tiden blev snitten färre och kraftfullare. För att få fram den rätta effekten var konstnären ytterst noggrann med själva ytan på duken och ”renade” den först med en matt, ofta vattenbaserad, monokrom färg. Verken med ett snitt är märkta ”Attesa” och dukarna med multipla snitt är märkta med pluralformen ”Attese”. Betydelsen ”förväntan eller hopp” ger ytterligare en dimension till verket. Fontana klädde bakstycket med ”telleta”, remsor av djupt svart väv, för att skapa illusionen av rymd och tomrum bakom snittet. I Tagli förenas destruktion och skapande. Varje snitt i duken är utfört i en enda beslutsam och oåterkallelig rörelse. Samma fysiska rörelse som kraftfullt resulterar i en skada i duken öppnar samtidigt upp ett helt nytt skulpturalt och spatialt perspektiv ut i den svarta oändligheten bakom dukens yta.
Fontanas konstnärliga resa med Tagli och Buchi sammanföll med 1960-talets rymdkapplöpning. Den yttersta gränsen för människans möjliga färd ut i kosmos hade tänjts ut och 1961 blev Yuri Gagarin den första människan i rymden.

"Som konstnär, då jag arbetar med någon av mina perforerade dukar har jag ingen önskan att skapa en målning, jag vill skapa en öppning för rymden, skapa en ny dimension åt konsten, binda den till kosmos, så som det ändlöst fortsätter bakom målningens avgränsning. Med min nyskapelse med hål borrade genom duken i upprepade formationer har jag ingen önskan att dekorera en yta, utan tvärtom att bryta upp dess dimensionella begränsningar. Bakom perforeringarna väntar oss en nyvunnen frihet för tolkningen, men också och lika oundvikligt, ett slut för konsten". (Lucio Fontana, 1966)

Fontana kom att ställa ut vid ett flertal tillfällen i Sverige på 1960-talet. En av hans främsta beundrare var galleristen Pierre Lundholm på Galerie Pierre i Stockholm som dels arrangerade utställningar 1964, 1967 och efter Fontanas bortgång 1971, men också tillhandahöll verk av Fontana för direktförsäljning året runt. Fontana hann även med att ställa ut på Svensk-Franska Konstgalleriet 1965 och delta i en stor utställning på Moderna Museet 1967 i Stockholm på initiativ av Pontus Hultén. Hans måleri uppskattades av de mest avancerade samlarna, men den breda publiken fann de sönderskurna dukarna märkliga och obegripliga. Idag hyllas Lucio Fontanas avancerade och omvälvande konst av hela världen.