Jens Ferdinand Willumsen

Jens Ferdinand Willumsen var en pionjär inom den danska modernistiska bildkonsten under 1900-talets början. Han var även en av de mest mångsidiga konstnärerna i Danmark. Under hela sitt långa liv var han passionerat upptagen av konstnärliga frågor. Willumsen uttryckte sig i alla medier som var tillgängliga för honom, dock var måleri hans föredragna konstform.
Willumsen började sin konstnärliga bana med studier till arkitekt och blev 1881 elev vid arkitekturavdelningen på Det Kongelige Danske Kunstakademi, men övergick till måleriavdelningen där han studerade fram till 1885. Efter tre misslyckade försök att bli antagen till avgångsprovet vid Konstakademien studerade han i stället för Peder Severin Krøyer på Kunstnernes Frie Studieskoler i Köpenhamn. Sina första internationella influenser fick han i Paris 1888-1889 och 1890-1894 samt i Spanien 1889. Här mötte han den europeiska symbolismen hos bland andra Paul Gauguin och Odilon Redon.

En stor del av Willumsens liv tillbringades utanför Danmark. Hemma i Danmark kände han sig stigmatiserad och utomlands upplevde inte att han fick det erkännande han förtjänade. Sanningen var dock att Willumsen var en konstnär som väckte stor uppmärksamhet. Under många år var hans verk på ”Den Frie Udstilling” (konstnärssammanslutningen som Willumsen var med och grundade 1891 samt år 1898 ritade dess utställningslokal) väntade på med stor spänning, publiken blev nästan besvikna om kompositionerna inte var tillräckligt överraskande eller utmanande.
I sitt målande var Willumsen influerad av symbolismen, men blev vartefter alltmer expressiv. Snabba penseldrag, förvrängda figurer och starka färger var återkommande inslag i många av hans målningar. Som skulptör var hans verk monumentala, den mest kända kompositionen är ”Den store relief” som återfinns i hans eget museum i Frederikssund som invigdes 1957.
Den för auktionen aktuella målningen är ett förarbete till det kända verket ”Efter stormen” utförd av Willumsen 1905 och som idag återfinns på Nasjonalmuseet i Oslo. I målningen möter vi en ung kvinna som kommer springande på en strand med en liten pojke i hälarna. Pojken försöker nå henne och sträcker sin högra arm mot henne, men förgäves - kvinnans kroppsspråk visar tydligt att hon har nog med sig själv och sin egen ångest. Vi ser orsaken i målningen på Nasjonalmuseet, bakom kvinnan finns en kapsejsad båt som svepts upp i en storm. Kanske är det en av hennes nära och kära som har drunknat i stormen som nu gått över? Hon och pojken lämnas att klara sig själva mitt i den ödsliga, ogästvänliga naturen. Även de intensiva solstrålarna och den tomma stranden upplevs som hotfulla och frätande. Willumsen har betonat alla dessa element genom sin skarpa avgränsning och ett disharmoniskt färgschema där ”koloriten bygger huvudsakligen på treklangen brunt-grönt-blålila, med vardera färgen i en ljus och en mörk valör. Stranden ljusbrun med mörkbruna slagskuggor. Vågorna mörkt smutsgröna med ljus- och mörklila skum, de mellanliggande lugna ytorna ljusgröna med krusningar i mörkt och smutsgrönt och lila”. (Pineus konstsamling, sid. 381).
Under 1900-talets början var Willumsen intresserad av det dynamiska förhållandet mellan naturens kreativa och destruktiva krafter. I "Klagende kvinde med barn"/”Efter stormen” ges uttryck för känslorna förtvivlan och isolering. Willumsens inspiration för den springande kvinnan var gipsavgjutningarna av offren som flydde från vulkanutbrottet i Pompeji (79 e.Kr.). Under utgrävningarna i Pompeji upptäckte grävmaskinerna att gips kunde hällas i de håligheter som människor, djur och föremål lämnat efter sig i asklagren, så att gjutningar på så sätt kunde göras av dem. Willumsen var bekant med dessa gjutningar.
I katalogen över Pineus samling kommenteras verket; ”Förarbete enl. Willumsen själv ”Generalprøve” till ”Efter stormen. Morgen”. Dock utgör en ”Generalprøve” enl. W:s egen definition egentligen ett försöka att måla h e l a kompositionen ur minnet, medan här endast så mycket av landskapet medtagist, som var nödvändigt som bakgrund till figurerna” (Hj. Öhman återgiven i Conrad Pineus Konstsamling).