Antoni Tàpies

Antoni Tàpies föddes 1923 i Bacelona. Familjen var av välbärgad katalansk medelklass och tidigt väcktes Tàpies intresse för historia, litteratur och politik. Hans morfar var starkt politiskt engagerad och det politiska medvetande som konstnären fick med sig från barndomen kom att prägla en stor del av hans konstnärliga produktion, jämte hans fördjupade intresse för poesi och filosofi. Tàpies var lungsjuk i ungdomen och tvingades tillbringa långa sejourer på sanatorier utanför staden. Det var under dessa pauser från Barcelonas bullrande atmosfär som Tàpies upptäckte glädjen i att teckna och måla. Han läste också mängder av filosofisk litteratur och bekantade sig med Proust, Stendahl, Nietzsche, Ibsen och Thomas Mann, för att nämna några. Det spanska inbördeskriget plågade landet 1936-1939 och resulterade i Francos maktövertagande, samma år som andra världskriget bröt ut. Allt detta skedde under konstnärens formativa år och bör ha varit avgörande för hans fortsatta bana och för det uttryck hans kreativa skapande resulterade i. 1943, efter tre års juridikstudier, bestämde sig Tàpies för att helhjärtat ägna sig åt konsten.

De verk som tillkom under mitten av 1940-talet drog både åt ett expressivt och primitivistiskt håll. Redan i denna mycket tidiga produktion finner vi dock en gemensam nämnare i intresset för materialet, för grattage och för collageteknikens möjligheter. Denna ”pintura matérica” ligger nära den informella konstens fokus på textur och materialens transformativa kvaliteter. Tàpies konst visades för första gången 1948 på den för tiden kontroversiella Salo d’Octubre, på Galeries Laietanes i Barcelona. Det var också nu som han mötte Joan Miró, vilket resulterade i en livslång vänskap. Tàpies gjorde under de följande åren en rad arbeten i surrealistisk anda, inspirerad av just Miró och Paul Klee. Två år senare återkom han med en separatutställning på samma galleri och hans konst fick ett omedelbart genomslag. Därefter följde mängder av utställningar runtom i Europa och 1953 introducerades hans konst med en separatutställning för den amerikanska publiken på legendariska Martha Jackson Gallery i New York. Därmed inleddes hans stora framgångar för en allt större konstpublik.

Under 1950- och 1960-talet följde återkommande utställningar runtom i världen. Tàpies fokus på materialet och på den spirituella aspekten av konstupplevelsen, gjorde honom till en förgrundsfigur och han fick en rad efterföljare. På 1960-talet började han alltmer att inkorporera ikonografiska element i sina målningar. Inte bara blandade han sand, jord och textilier, utan han lät ord och tecken ta plats och med det upplöste han skillnaden mellan det rent litterära och det rent visuella. Däri ligger en av hans främsta styrkor och med detta som utgångspunkt har Tàpies kunnat fortsätta utforskande av hans mycket personliga syntes av ord och bild.