Sigrid Hjertén

När familjen Hjertén/Grünewald år 1920 återvänder till Paris efter nästan ett decennium i Sverige, ackompanjeras de av Isaacs syster Bertha, som ändrar sitt namn till Berthe efter ankomsten till Frankrike. De söker boende och ateljé i Paris, men priserna har gått upp sedan de sist var i staden, då som elever till Matisse. De söker sig utanför stadens bullrande kvarter och slår sig ner i Fontenay-aux-Roses, sydväst om Paris. Det är en lugn och blommande förort där familjen bosätter sig i ett hus med trädgård. Berthe hjälper till med sonen Iván vilket gör att Sigrid får bättre möjligheter att måla.
Frankrikevistelsen på 1920-talet innebar en breddning i Sigrids konst. Hon målade inte lika mycket som tidigare, men utvecklade en intim färgexpressionism, som inte längre stod under hennes gamla lärare Matisse inflytande utan snarare under van Gogh.
I mer eller mindre anonyma gestaltningar utgör kvinnan ofta ett centralt motiv under denna period. Kvinnofigurerna kan tolkas som de olika roller som Hjertén identifierade sig med - kvinna, avantgardistisk konstnär, maka, mor och intellektuell. I sitt måleri undersöker hon uttrycken hos dessa olika skepnader. Under åren målar hon flera olika porträtt av kvinnor, bland annat ”Brunetten och blondinen” (1912), ”Den röda rullgardinen” (1916), ”Dekorativt huvud (Det gröna ansiktet)” (1918), ”Berthe i röd hatt” (1921) och auktionens ”Blondinen på terrassen” (1923). Hon är inte ensam om att avbilda kvinnokroppen inom de avantgardistiska kretsarna men till skillnad från många av sina manliga kollegor tar hon ett steg bort från avbildandet av den kvinnliga kroppen i konventionell mening och söker i stället efter något annat. Detta sökande blev till fantastiska målningar med sprakande kolorit och skickligt utförda penseldrag.
Flera av de tidiga 1920-talsmålningarna har en rent mästerlig färgkomposition. Sigrid målar med en kraft som är ny för henne, ett djärvt penselspråk, snabbt och intensivt. Kontraster skapar stämningen i ”Blondinen på terrassen”. Förgrund och bakgrund byter plats, blondinens huvud framstår med samma tydlighet som staden i bakgrunden. Sigrid bygger upp målningens färgställning med en mängd olika valörer, kalla färger ställs mot varma. Färgerna möts i intensiva kontraster och konturerna löses upp i färgerna. Liksom van Gogh fick hon motivet att dallra, vibrera och gunga. Vägen till denna klangfyllda kolorism gick från Sigrids teckningslärarbakgrund över elevtiden hos Matisse på 1910-talet, mötet med Cézanne och kubismen fram till en egen intim färgexpressionism. I Görel Cavalli-Björkmans bok skriver hon att motivet är utfört i Parisateljén och modellen på bilden är troligen Bronia Perlmutter som även avbildats av Isaac Grünewald och Nils Dardel.

1932 flyttade familjen Hjertén-Grünewald tillbaka till Sverige och Sigrid utvecklade den själsliga sjukdom som så kom att påverka de återstående åren av hennes liv. Numera ser vi på Sigrid Hjertén som en av de mest älskade 1900-talsmodernisterna. Under sin livstid hann hon dock enbart genomföra en separatutställning, på Konstakademien 1936. Hon var då redan svårt sjuk och intagen på mentalsjukhus och fick inte uppleva utställningen fullt ut. Konstnärskollegan Tor Bjurström skrev 1949 för Paletten "Som hon är är Sigrid Hjertén en av de yppersta målarinnor vårt land någonsin haft och den första stora."