Utan titel
Signerad Marfaing. Duk 81 x 60 cm.
Galerie Ariel, Paris.
Galleri Glemminge, Glemmingebro.
Galleri Glemminge, "Drömmen om den stora skriften/Le rêve de L'ecriture large", 1977.
André Marfaing m.fl. "Drömmen om den stora skriften/Le rêve de L'ecriture large", Edition Glemminge, 1977, avbildad helsida.
“For me, black is the most natural means of expression” – André Marfaing
André Marfaing föddes i Toulouse 1925. Han studerade juridik och blev sedermera professor inom området samtidigt som han målade för sig själv. Senare började han mer och mer att slå sig in på konstens bana och tog lektioner i skulptur och måleri i Toulouse. 1949 lämnade han sin hemstad för att bosätta sig i utkanten av Paris och fortsatte där sin konstnärliga bana.
Fram till 1953 var Marfaings måleri figurativt: motiven var traditionella, han avbildade natur och stilleben, men på ett mer suggestivt än beskrivande sätt. I Paris träffade han konstnärer som Fernand Léger, Maurice Estève, Alfred Manessier och Pierre Soulages. Med den senare delade han sina sydvästra rötter, en passion för romansk konst och en kärlek till svart. Marfaing anammade definitivt användandet av den svarta färgen, som ju är en kombination av alla färger, i förhållande till vitt, dess motsats.
Mot mitten av 1950-talet började Marfaing experimentera med det abstrakta måleri som idag är kännetecknande för honom, ett måleri besläktat med den lyriska abstraktionen men med ett eget uttryck. Så småningom kom han att bara använda svart på sina dukar. "För mig är svart det mest naturliga uttrycksmedlet", menade han.
Marfaings konst har ett djup, han ifrågasätter sig själv och utforskar ständigt konflikterna mellan skugga och ljus, mellan tomhet och överflöd, mellan ingenting och varande; en slags andlig konst.. Mot slutet av hans liv är verken avskalade och undersöker den balans där linjens spänning svarar mot volymernas stabilitet. Han ville uttrycka en sak i sin helhet med så få uttrycksmedel som möjligt.
Marfaings första separatutställning hölls 1958 på Galerie Claude Bernard. Året därpå inbjöds han att delta på Documenta i Kassel, Tyskland, och den första Parisbiennalen på Musée d'Art Modern. Han vann priser tillsammans med Martin Barre, Hundertwasser, Yves Klein och Joan Mitchell. År 1962 deltog han i Venedigbiennalen och knöts till Galerie Ariel som leddes av Jean Pollak. År 1967 anslöt han sig även till Birch Gallery i Köpenhamn, Danmark.