Waldemar Lorentzon

I början av 1920-talet reste Waldemar Lorentzon, av vännerna kallad Walle, och Erik Olson till Paris och började gå i lära hos Fernand Léger på hans Academie Moderne.
”Lika väsentligt som lärdomarna i akademin var kanske det andliga klimatet kring Léger, som Walle och Erik dagligen inandades. Buren av efterkrigstidens hoppfulla vilja att bygga upp ett nytt mera mänskligt samhälle, där skönhet och funktion smälte samman till en enhet, bekände sig Léger nämligen till ’den nya andan’, esprit nouveau, som ur tidens krav växte fram till en universalistisk rörelse. Den hade sitt högsäte i Montparnasse hos arkitekten Le Corbusier och målaren Ozenfant, ’Purismens fäder’, vilka genom tidskriften ’Esprit Nouveau’ 1920-25 sökte sprida dess yttringar inom alla kulturgrenar, även musik, litteratur, film, vetenskap, design etc…Hoppet stod till ’ordning, renhet, klarhet’. På botten jäste drömmen om att med hjälp av teknikens framsteg skapa en ny människovänlig urbanism, präglad av Le Corbusiers skulpturala och funktionella arkitektur. Man hoppades också få dekorera de väldiga murytorna i lysande färger för att liva upp stadsbildens grå tristess. Mitt i denna våg av entusiasm och strålande framtidsvision levde Walle och Erik”. Viveca Bosson, ”Sex sökares vandring – alltid på väg”.
Waldemar Lorentzon anammade Légers postkubism där föremål och figurer var uppbyggda av geometriska former som skulle se maskintillverkade ut. Mot slutet av 1920-talet blev Lorentzon friare i sitt sätt använda sig av Légers teorier och han gör en serie målningar där människan i rörelse står i centrum. Figurerna har tydliga attribut som gör dem lätta att identifiera, det kan vara idrottsmän, bönder eller som här sjömän, uppbyggda av rytmiska sicksack-linjer.
I det aktuella verket ”Sjömän till väders” utförd 1928 omsätter Lorentzon Fernand Légers lärdomar i praktiken. Sjömännens kroppar har antagit plastiska, turbinliknande former som i det närmaste ser maskintillverkande ut. Färgfälten med figurernas vita och blå kläder kontrasterar tydligt mot den dova auberginefärgade bakgrunden, och bilden framstår både lekfull och elegant.
Waldemar Lorentzons sällsynta målningar från andra hälften av 1920-talet utgör en höjdpunkt i hans konstnärskap.