Leo Putz

Leo Putz var en av huvudpersonerna i konstnärsgruppen ”Die Scholle”, som verkade i München cirka 1899-1911. Medlemmarna ansågs då vara några av de mest radikala konstnärerna på stadens konstscen. I början av sin karriär arbetade Putz i en symbolistisk anda och skapade flera monumentala målningar. Efter en tid övergav han dock symbolismen och började måla mer erotiska och humoristiska motiv baserade på välkända mytologiska teman. Han var ofta medvetet provokativ, som ett sätt att marknadsföra sin person och sin konst. Ett exempel på detta är Putz målning med titeln ”Bacchanale” som plockades ner från utställningen på Glaspalast 1905 på grund av sitt osedliga motiv. Uppmärksamheten lönade sig och följande år tog hans karriär fart på riktigt då den välkända galleristen Franz Josef Brakl to honom under sina vingar. Redan 1908 publicerades den första monografin om Putz konstnärskap och 1909 utnämndes han till professor. Vid den här tiden blev hans erotiska motiv mer nedtonade och han gick istället över till att måla porträtt och nakenstudier av unga kvinnor i impressionistisk stil. Han placerade gärna sina modeller utomhus, i skog och vattenbryn. Flera av hans målningar med motiv av unga modeller som badar eller tvättar sig påminner, för ett svenskt öga, om Anders Zorns målningar av dalkullor.

Under några år kring 1930 levde Putz i Brasilien och Argentina. Där fann han ny inspiration, hans målningar blev ljusare och mer färgsprakande. Här utförde han flera verk med motiv från regnskogen, stränderna och den färgstarka lokalbefolkningen. På grund av hälsoproblem var
Putz tvungen att återvända till Tyskland 1933. Där hann han ställa ut sina nya målningar på Kunstverein i München innan hans konst stämplades som Entartete Kunst eftersom han offentligt ifrågasatt Naziregimens regler. Då fick han inte längre arbeta i Tyskland och gav sig därför av till Italien där han avled i Merano 1940.

Den aktuella målningen "Stadtgarten im Schnee" av Leo Putz förvärvades av Torsten Hèrnod i München under en av hans resor och införlivades i hans konstsamling i villan på Djursholm. Målningen har varit i samma familjs ägo fram till dags dato.
Direktör Torsten Hèrnod (1885-1957) var en svensk industriman och förgrundsgestalt inom den svenska skogsnäringen i början av 1900-talet. Han ledde och utvecklade Svenska Cellulosa AB fram till 1947 och utsågs till styrelseordförande i Sveriges Allmänna Exportförening. Torsten Hèrnod gjorde en betydande insats i samband med svenska industrins Finlands-insamling 1940 och bidrog i hög grad till Finlands krigsinsats mot Sovjetunionen. Han erhöll därför storkorset av Finlands Vita Ros-orden.