Ivan Constantinovich Aivazovsky

I denna förtrollande månbelysta scen av Ivan Constantinovich Aivazovsky ser vi det kejserliga palatset i Oreanda på Krimkusten med den majestätiska klippan Aiu-Dagh i horisonten. Månens ljus tränger sig ned genom de slöj-lika molnen och reflekteras i det stilla havet. Den klippiga kusten badar i ett blått skimmer. Högt uppe på klippan står Rotundan stolt, uppförd i nygrekisk stil i början av 1840-talet. Det kejserliga palatset vilar nedanför och verkar nästan smälta samman med den omgivande grönskan. Tsar Nikolaus I blev förälskad i omgivningarna och utsikten vid Oreanda när han besökte området för första gången. Han presenterade mycket snart egendomen som en gåva till sin hustru kejsarinnan Alexandra Feodorovna. Arkitekten Andrej Ivanov Stakenscheider fick i uppdrag att utforma palatsanläggningen som byggdes under åren 1842-1852. På grund av en olycka brann palatset ner 1881, men den karaktäristiska rotundan står fortfarande kvar.

Aivazovsky föddes 1817 i en fattig armenisk familj i den lilla kuststaden Feodosia på Krim. Han inledde sina konststudier vid Konstakademin i S:t Petersburg år 1833, där hans lärare, bl.a fransmannen Philippe Tanneur (1795-1878), i hög grad påverkade hans intresse för marinmåleriet. Under sin tid i S:t Petersburg umgicks Aivazovsky med många välkända kulturpersonligheter, vilket präglade hans livsåskådning och lade grunden till ett självständigt och originellt tänkesätt. Vid utexamineringen från Konstakademin år 1837 tilldelades han akademins hederspris, en guldmedalj, vilket tillät honom att fortsätta sina studier utomlands.

Aivazovskys första målningar som ställdes ut i slutet av 1830-talet väckte stort uppseende genom den tekniska briljansen, den noggranna återgivningen av naturen och entusiasmen som genomsyrade hans verk. Han fascinerades av havet, dess mäktiga, ostyrbara naturkrafter och ständiga föränderlighet. Lysande färger och kraftiga toner i Aivazovskys målningar vittnar om hänförelse för romantikens ideal.
Aivazovskys stor framgångar inom marinmåleriet lade grunden och gjorde honom till en företrädare för det ryska marinmåleriet.

Under 1840-talet reste Aivazovsky mycket i Ryssland, Europa och Amerika. Under resorna målade han mycket flitigt och tack vare sin personlighet som präglades av en positiv livsinställning, handlingskraft och varm mänsklighet hade han lätt för att knyta kontakter. År 1848 återvände han till sin hemstad Feodosija, där han bodde resten av sitt liv.

År 1865 blev Aivazovsky professor och senare även ledamot av Konstakademin i S:t Petersburg och för sina stora förtjänster inom måleriet blev han vid samma tid hedersmedlem av konstakademierna i Paris, Amsterdam, Rom och Stuttgart.

Aivazovsky arrangerade över 120 utställningar av sina tavlor både i Ryssland och i Europa, där intäkterna gick till välgörenhet såsom fattiga konstnärer, skådespelare, studerande och familjer i Armenien som levde i knapra förhållanden. År 1865 grundade han en konstskola vid sin ateljé i Feodosija, där begåvade unga konstnärer kunde studera under hans ledning. 15 år senare öppnade han även ett konstgalleri i sin ateljé, som blev en kulturell medelpunkt och redan under Aivazovskys livstid anordnades där konserter och teaterkvällar med bland annat Anton Rubinstein.

Aivazovsky förde ett strävsamt och aktivt liv och hans karriär som konstnär sträckte sig över nästan 65 år. En stor del av hans produktion utgörs av havsmotiv, men han målade även stadsbilder från Moskva, S:t Petersburg och Odessa samt landskap från bland annat Ukraina och Kaukasus. Från och med 1870-talet började han påverkas av de nya demokratiska strömningarna inom konsten och de romantiska dragen dämpas något i hans produktion. Han börjar återge verkligheten på ett mer realistiskt sätt och ytliga effekter samt lysande färgprakt ersätts av lugnare och mjukare toner.

Kejserlig proveniens
Kronpretendenten Alexander Alexandrovich, den blivande Alexander III, var en stor konstsamlare. Han gifte sig 1866 med Prinsessan Dagmar av Danmark, Maria Feodorovna. Kronprinsparet flyttade in i Anichkovska palatset där den växande konstsamlingen kom att hänga. Ansvarig för nyförvärv till den växande konstsamlingen var konstnären Bogoljuboff som var nära vän och rådgivare till Alexander Alexandrovich.
Alexander III reste ofta i Ryssland och Europas och köpte och beställde nya konstverk. Den kejserliga samlingen skulle komma att bestå av över 800 verk. På Bogoljuboffs initiativ tillkom 1872 en inventarieförteckning över kronpretendentens samlingar i Anichkov Palatset i St Petersburg. Från 1870-talet till 1920-talet befanns samlingen i Alexanderpalatset i Tsarskoe Selo.

Efter revolutionen 1917 nationaliserades all kejserlig egendom. Alla föremål dokumenterades noggrant och märktes med inventarienummer. Kejsarparets privata rum i Alexanderpalatset i Tsarskoe Selo öppnades som ett museum för allmänheten. Omkring 1930 beordrades sovjetiska museer att identifiera verk som kunde säljas för att få in utländsk valuta till landet. Museet i Alexanderpalatset stängdes och den stora konstsamlingen, möbler och personliga ägodelar som tidigare tillhört Tsar Alexander III och Maria Feodorovna överfördes till den Statliga Fondkommissionen Gosfond för försäljning. A tergo finns på den aktuella målningen finns etiketter från det Anichkovska palatset och Tsarskoe Selopalatsets anteckningar. Här finns också anteckningar i gult från Alexandrovski Dvorets Museum. (Den sistnämnda inventarieförteckningen gick förlorad år 1941). Numren som skrivits med blyerts på ramen och på spännramen är den Statliga Fondkommissionen Gosfonds inventarienummer.

Svensk proveniens
Kring 1914 stod det svenska intresset för Sankt Petersburg på topp. Exportföretag som grundats under 1890-talets industriella genombrott lockades alltmer av den ryska marknaden. I Sankt Petersburg fanns bl.a. AB Separator, Asea, SKF, Alfa-Laval, AGA, Bolinders, L M Ericsson och Nobel. Under denna tid och efter revolutionen fanns det möjlighet att förvärva möbler, konst och konsthantverk. Flera föremål med kejserlig proveniens såldes på auktion omkring 1920/30 i dåvarande Sovjetunionen. Den aktuella målningen är ett av dessa och skeppades sedan till Sverige för att sedan gå i arv inom familjen.

Foto: Okänd fotograf, Nicholas I och Alexandra Feodorovna i rotundan 1840-tal.