Carl Fredrik Hill

1876 utförde Carl Fredrik Hill ett antal snarlika landskapsmålningar föreställande grustag eller sandbackar. ”Väg med sittande hund, Fontainebleau” intar en central plats i denna märkvärdiga grupp av terrängstudier vilka förenas av de stundtals likartade grundkompositionerna där ofta en öppen, lätt kuperad förterräng delvis begränsas vid horisonten av en uppstigande skogskuliss.

Föreliggande katalognummer uppvisar påfallande likheter med "Forêt de Fontainebleau" (olja på duk, 81 x 100 cm, 1876, Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm, såld på Bukowskis våren 2003), vilken är utförd på samma plats vid samma tillfälle. Det är inte alls omöjligt att de snarlika kompositionerna utfördes med blott några få dagars mellanrum. Landskapet har, i dessa målningar, skildrats med påtaglig, bitvis brutal, sanning men helt har inte konstnären utestängt poesin. Ett behagligt utjämnande franskt ljus vilar över förgrunden samtidigt som det får buskarnas skira grönska att behagfullt och vackert spela mot den bakomliggande himlens blåa skimmer.

Hills levnadstecknare Adolf Anderberg tar i sitt omfångsrika verk "Carl Hill. Hans liv och hans konst" (1951) upp 1876 års landskapsmålningar från Fontainebleau enligt följande:

"Denna ödsliga klippgrundsnatur över vilken solen hade fritt spelrum, verkade omdanande både på hans färgsyn och framställningssätt. Han kände sig befriad, löst ur de mörka Barbizon-skogarnas förtrollning. [...] Naturens storhet, dess ensamhet, dess bortglömdhet talade direkt till Hills sinne. Han greps av en stark känsla av gemenskap med dessa ödevidder. I tolkningen av dem nedlade han mycket av det som brann och bände i hans inre. Självporträtt av konstnären kunde ej verka mer avslöjande än dessa i en oftast extatisk sinnesstämning tillkomna bilder".

Professor Sten Åke Nilsson vidareutvecklar resonemanget i Nationalmuseums utställningskatalog "Carl Fredrik Hill" (1999/2000):

"Flera målningar från denna sommar är påskrivna Fontainebleau och verkar vara gjorda på samma plats, i ett övergivet grustag. Av en skiss ser vi att Hill ganska direkt hittade ingången till detta landskap, men raden av studier visar att han här hade ett viktigt konstnärligt problem att lösa; det är som om han var indragen i ett schackparti med ett fåtal kvarvarande pjäser. Några buskar sträcker sig som gröna eldar mot himlen. Ljuset är överallt lika intensivt. Staffaget varieras så långt det går; ett ramponerat staket och en trave med störar återkommer gång på gång, en liten hund och en blåklädd man dyker upp och försvinner, de är de enda levande varelserna, för övrigt erbjuder motivet bara grus och stenskärv. Det är en terräng full av sår".

Mycket talar för att ”Väg med sittande hund, Fontainebleau” är en vidareutveckling av "Forêt de Fontainebleau". Kompositionen delas alltjämt diagonalt av vägen från höger och vedtraven ligger kvar på sin plats. Hill har däremot flyttat staffliet för att komma närmare grustaget och tränga djupare in i kompositionen. Den mest påfallande skillnaden mellan målningarna torde vara hur Hill låtit mannen i "Forêt de Fontainebleau" försvinna ut ur bilden för att ersättas av den vita hund med svarta öron som, sittandes mitt på vägen, utgör ett ofrånkomligt blickfång. Den ensamma hunden är, som Anderberg skriver, ”En tillfällig kombination måhända som dock tillför motivet ett suggererande stämningsvärde”. Viggo Loos går längre i sitt resonemang: ”Det förefaller som om konstnären känt behov av en levande varelse i detta landskap av sand, sten och förkrympta träd, där han brottas med ljusets problem och tränger den förvittrade markens färgspel inpå livet” ("Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860-1885", 1945).

Dessa skildringar av ”den förvittrade markens färgspel” utgör en märkvärdig övergångsfas i Hills måleri, vilken sedermera skulle leda fram till de blommande fruktträdens översinnliga skönhet i Brolles/Bois-le-Roi våren 1877. Viggo Loos, återigen, skriver:

"Han vill tränga naturens skiftande skådespel inpå livet, finna något som svarade mot de heta pulsslagen i hans egen livsbejakelse och orosmättade skönhetslidelse. Skuggorna försvinna, ljuset och färgen skälva i dessa bilder från de heta sandterrängerna, den sönderslitna marken, de vida ljunghedarnas färgprakt. Sådan är upptakten till det nya skedet, som under ett par år lät kurvan nå sin höjdpunkt".

Viggo Loos får även sista ordet genom sin beskrivning av 1876 års landskap från Fontainebleau: "Hur oerhört förändrat - och modernt - framstår ej Hills måleri i sådana ljusfyllda, komprimerade färgsyner".