Gösta Adrian-Nilsson

Yngve Andrén
Kort efter första världskrigets slut beslöt sig två herrar i Tomelilla, Skåne, järnhandlaren Yngve Andrén (f. 1885) och folkhögskoleläraren Theodor Tufvesson (f. 1884) för att starta en konstförening och arrangerade en första utställning 1922 med en föresats att sprida konsten till folket. Ett par år och några utställningar senare beslöt de sig för att bygga upp en publik konstsamling i Tomelilla i kombination med en institutionell ram för utställningsverksamhet. Tillsammans med konstnärerna Anders Olson och Bror Ljunggren bildade de sällskapet Tomelilla Konstsamling. Valspråket blev Konsten åt landsbygdens folk! Tillsammans reste de fyra grundarna runt för att spana in den nya konsten i Skåne i Yngves ”äfventyrsbil”, byns första automobil.
De kommande utställningarna kom att få stor betydelse för att lyfta fram Skåne och Österlen i ett konstnärligt sammanhang med närhet både till Paris, Berlin och Köpenhamn. Så föddes ett radikalt konstnärssamhälle med progressiv syn på konst och konstutövare, ett konstnärssamhälle som fortfarande lever och utvecklas. Tomelilla Konstsamling, som idag verkar i stiftelseform, äger och förvaltar cirka sexhundra konstverk, huvudsakligen måleri men också teckningar, skulpturer, textil och grafik.

Yngve Andrén var god vän med många av de konstnärer vars verk ingår i samlingen. Han lärde känna GAN redan i mitten av 1910-talet, då ännu en relativt oetablerad konstnär. Yngve stödde GAN ekonomiskt genom att köpa verk av honom. ”Snälltåg/Schnellzug” förvärvade Yngve direkt från GAN 1917.

"Snälltåg/Schnellzug"
”Det genom natten framrusande expresståget blef till ett drama i färg af sprutande ljus och förbiflygande hus och träd – en symbol för tidens väsen: järn och eld.”
Gösta Adrian-Nilsson (GAN) var den ende svenske konstnären av betydelse inom det svenska avantgardet som studerade i Berlin och inte i Paris före världskriget 1914-1918. I Berlin lärde han känna Herwarth Walden, den dynamiske chefen för tidskriften och galleriet Der Sturm, och tog livsavgörande intryck av den nya modernistiska konst som ställdes ut på galleriet. De allra starkaste intrycken fick han av Der Sturms generalmönstring av det europeiska avantgardet i den stora epokbildande utställningen Erster Deutscher Herbstsalon hösten 1913. Där mötte GAN i ett slag den franska kubismen, den italienska futurismen och Der blaue Reiter-gruppens expressionism med Kandinsky och Franz Marc som de ledande namnen. Svälttiden i Berlin avslutades på ett för GAN lyckligt vis sommaren 1914 i Köln, där han hade fått anställning som ”künstlerischer Erklärer”, ett slags föreståndare, i arkitekten Bruno Tauts berömda Glashaus på Deutscher Werkbunds stora konstindustriutställning. Men anställningen upphörde abrupt, då hela utställningen stängdes den 5 augusti på grund av krigsutbrottet i början av samma månad. Det kom ett besked från Berlin: ”Sie können fahren wohin Sie wollen, die Sache ist erledigt”, skrev GAN många år senare i sina minnesanteckningar.
Det blev en äventyrlig hemresa, men i mitten av augusti 1914 var GAN hemma i Lund igen, sprängfylld av intrycken från Berlin och Köln. Han hyrde sig ett rum vid Idrottsgatan på Väster, den nya industri- och arbetarestadsdelen i Lund. Där kunde han studera atletiska unga idrottsmän på Idrottsplatsen, och där passerade han gasklockan och ett par industrier på sina promenader in till järnvägsstationen i centrum. Under de två åren 1914-1916 skapade han i sin lilla lägenhet sin revolutionerande nya futuristiskt-kubistiska stil, till en början med idrottsmän och rökbolmande lokomotiv som prefererade motiv. I sepember 1914 publicerade han i tidningen Arbetets söndagsbilaga två artiklar, som kan ses som hans nya futuristinspirerade programförklaring. Han ser en ny seriös konstnärstyp, som representerar framtiden, stiga fram: ”Han älskar kraften och ljuset – den hastiga rörelsen i livet omkring sig. Han älskar aeroplanets flykt, när det höjer sig över jorden och genomskär solstrålarna – han älskar den sjungande automobilen, som blixtrar fram över den blänkande asfalten, och de flygande, osynliga orden från den trådlösa telegrafens stativ. Han älskar de väldiga broarnas skönhet, broar av stål och mänskligt geni, de hotfullt lyfta jättekranarna, som bära laster tunga som berg, de elektriska strålkastarna som plötsligen göra natten till bländande dag.”
I oktober 1915 hade GAN i Lunds universitets konstmuseum sin första modernistiska utställning. I den 49 nummer stora kollektionen ingick bland andra målningen Snälltåg (I), utförd i en sparsmakad färgskala av huvudsakligen brunt, svart, grått, vitt och gult. I början av januari 1916 målade GAN en andra version av det i mörkret framrusande tåget men nu i starkare färger med gult, rött, violett, mörkblått och grönt. I sin dagbok kallar GAN de båda målningarna för Snälltåg I respektive Snälltåg II. I Sydsvenska Dagbladet den 17 oktober 1915 skrev GAN som en kommentar till den första versionen: ”Det genom natten framrusande expresståget blef till ett drama i färg af sprutande ljus och förbiflygande hus och träd – en symbol för tidens väsen: järn och eld.”

Det svenska ordet ”snälltåg” är härlett av det tyska ordet Schnellzug, alltså snabbtåg eller expresståg. Redan i kalendern Skånsk jul 1914 publicerade GAN en teckning av ett framrusande tåg som illustration till en av honom författad novell med titeln ”Herrn med den tvåradiga ulstern”. Denna teckning är utgångspunkten för hans futuristiska snälltågsmålningar kring 1915. /…/ GAN bodde nära järnvägen och kunde på sina kvällspromenader se och höra snälltåget mellan Lund och Malmö rusa fram i mörkret som ett ljusstrålande band. Från en höjd söder om Lund kunde han också på nattliga promenader betrakta snälltåget när det med gnissel och dån rullade fram på en järnbro över Höjeå. En annan inspirationskälla var ett svartvitt vykort av den italienske futuristen Luigi Russolos målning Zug in voller Fahrt, som den kallas i katalogen till futuristutställningen på Der Sturm våren 1912 (GAN hade dock inte sett själva målningen eftersom han kom till Berlin först i januari 1913).
/…/ Farten och rörelsen i det explosivt ljusgnistrande tåget understryks av de diagonala penseldragen ovanför och under tåget. /…/ Det ser ut som om GAN i sin futuristiska vision har ”tryckt ihop” själva loket med vagnarna med sina ljusstrålande fönster. /…/ Det är inte vilka tåg som helst som GAN målar, dessa eldsprutande vidunder som rusar fram i kvällsmörket över Lundaslätten. Hos GAN får tågen en metafysisk och andlig dimension, där ljusstrålningen från vagnarna tycks ha intresserat honom mer än själva rörelsen. /…/
Jan Torsten Ahlstrand
Konsthistoriker, fil.lic.