"Yzaba"
Signerad O. Baertling och daterad 1969. Svartmålat järn, höjd 323 cm.
Konstnärens familj.
I mitten på 1950-talet sökte sig Baertlings experimenterande nya former, impulser fick han då han såg dansken Robert Jacobsens svetsade metallskulpturer som ställdes ut på Liljevalchs Konsthall 1956. De första serierna hette "Spiro" och byggde på spiralen, spirorna var svartlackerade järnband som vred sig i rörliknande spiral för att till slut avslutas av en diagonal åtbörd ut i rymden. Denna tidiga skulpturform hade en mycket fri anknytning till de svarta spröjsarna på målningarna. Därpå följde serien"Cikva", denna byggde på den geometriska formen av en cirkel, Baertling skar upp ena sidan och vred den ur sin infattning och lät den sammanflyta med den fria rymden. Baertling lyckades således även i skulpturen med sin princip om den öppnade formen och rymdens infångande till aktivt bildelement.
Under slutet av 1950-talet och 1960-talet utvecklade Baertling sina skulpturer, de svarta gränslinjerna lyftes ut fritt i luftrummet och rymden fick med olika atmosfärer ge vad som låg bakom och framför metallspröjsarna. Skulpturerna fick samma "sabel-linjer" som målningarna, de svarta gränslinjer är aldrig linjerade och spikraka, de har alltid en böjning för att behålla spänningen i kompositionen.
Olle Baertlings skulpturer har en odiskutabel originalitet, han är fri från stilfränder och föregångare i sitt tredimensionella stilsystem. I skulpturerna blir målet det illusoriska svävandet efter principen "mesta möjliga konstruktion på minsta möjliga stödyta".
Olle Bærtling föddes i Halmstad i Sverige och var verksam som målare och skulptör. Bærtling studerade likt Bengt Lindström i Paris för André Lhote och Fernand Léger. Hans första utställning ägde rum i Stockholm 1949. Bærtling arbetade främst i en geometrisk, nonfigurativ stil. Baertling förhöll sig till sin konst som vetenskapsmannen till sin forskning. 1952 fann Baertling sin öppna form, den öppna triangeln med spetsig vinkel som uttrycker hastighet. När han 1956 placerade vinkelspetsen utanför duken blev bilden ett utsnitt av ett händelseförlopp som äger rum utanför vårt synfält. Farten är högre, det understryks av färgen som ger intryck av större hastighet närmare triangelspetsen. De svarta konturerna är bärande i Baertlings konst. De ser raka ut men böjer sig i själva verket inåt mot de stora fälten, vilkas utåtgående tryck annars skulle få dem att bågna. Även färgerna är väsentliga, det är viktigt att de inte återfinns i naturen och inte heller kan ge association till någon form eller föremål. Så småningom använde Baertling bara sekundärfärger: violett, orange, grönt och Baertlingvitt (en svagt gröntonad färg). Tydligast framträder hans öppna form i de skulpturer som han gjorde från och med 1958. Med konsekvens fördjupade sig Baertling i färgernas och formernas inbördes förhållande och förblev under hela sitt liv opåverkad av de yttre konsthändelserna. Idag kan man man se hur konstnärer som exempelvis Ann Edholm har inspirerats av Bærtlings skapande.
Läs mer