Nils Nixon

Efter att i ungdomen ha arbetat som timmerhuggare började Nils Nixon sin konstnärliga utbildning vid Tekniska skolan i Stockholm, där han tre år studerade dekorationsmåleri. 1941 gjorde han sitt första offentliga framträdande med gruppen ”De fria” på Modern konst i hemmiljö i Stockholm.
Året därpå tvingades han söka förvärvsarbete och anställdes vid Kungl. arméförvaltningens tygavdelnings konstruktionskontor, där han tjänstgjorde till 1946.
Samtidigt arbetade han på att lösa sina egna konstnärliga problem och utställde 1942 och 1945 på Sveriges allmänna konstförening i Stockholm.
Sitt genombrott fick han när han 1946 visade några arbeten i Gummesons konstsalong i Stockholm. 1948 och 1949 utställde han ut på Salon des Realités Nouvelles i Paris och valdes det förstnämnda året till ledamot i denna sammanslutning. 1950 erhöll han Stockholms stads kulturstipendium.
I mars 1946 enades kritiken om att Nixon var en av de originellaste begåvningarna bland de svenska konstnärerna. Mest entusiastisk var Otto. G. Carlsund som förstod sig på ett måleri som inte var naturavbildande. Den sextonde mars skrev han i Aftontidningen bland annat följande: ”Här konfronteras man med en ny värld som är minst lika rik på måleriska och estetiska kvaliteter som den gamla vi ser omkring oss. Men den har förtjänsten framom denna att komma från ett målarhjärta som pejlat de egna djupen och från ett målarintellekt som registrerat pejlingarna och i bild fångat strålstämningar av kosmiskt slag. Morgondagens konst? Kanske. Kanske inte? Men Nixon lär man inte komma förbi”. (Gunnar Hellan, ”Nils Nixon”, sid. 60).

I den aktuella målningen är färgställningen den för Nixon typiska - brunt och grått i olika nyanser. Uttrycksmedlen behärskas här på ett mycket markant sätt, ingenting får lämnas åt slumpen. Temat måste konsekvent fullföljas, själva bearbetningsprocessen måste leda till kvalité.
Färgtekniskt erbjuder Nixons måleri flera intressanta aspekter. Han är färgsymboliker. Varje färg, varje valör uttrycker en bestämd känsla. Genom att ställa dessa färger i ett visst förhållande till varandra tolkar han tor stämningsläget. Samtidigt förbinder han form- och färgvärden med symbolbetydelser för rörelse och känsla. Betraktaren hjälps på traven och kan associera i den riktning som avsetts. Denna kompositionsprincip utnyttjas av Nixon konsekvent och sammanhänger på ett naturligt sätt med hans strävan att nå harmoni. Ty harmonin är ledmotivet i hans konst.