Erik Olson
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"Jag själv i extas"
Signerad Erik. O och daterad -26. Duk uppfäst på pappannå, 25 x 36 cm. Även bemålad a tergo. Ramen målad av Gösta Adrian Nilsson (GAN).
Proveniens
Yngve och Martha Dillberg, förvärvad direkt från konstnären.
Därefter i arv inom familjen.
Litteratur
Viveka Bosson, "Erik Olson - En sökares vandring", 2001, avbildad i svartvitt sid. 81.
Viveka Bosson, "Halmstad-Berlin-Paris Målar-resa genom 20-talet", 1984, avbildad i svartvitt sid. 141.
Mjällby Konstgård, "I Légers ateljé", 1994, avbildad s/v sid. 83.
Övrig information
”Folk inbillar sig, att den moderna målaren efter studium av gammal konst skall falla tillbaka till gubbars och gummors konservativa åsikter. Jag försäkrar […] att motsatsen blir fallet – man stegras blott ytterligare i sitt hat mot det fadda och banala”.
Så skrev Erik Olson i ett brev från Florens januari 1925. Han hade varit bosatt i den toskanska staden sedan början av december året dessförinnan och fann sig förälskad i den. Han skriver i ett brev: ”Jag älskar denna stad, som ödet nu drivit mig till. Jag älskar den tiotusen gånger högre än Paris. Gud! dessa hus och smala gator, dessa sköna människor, denna gamla gyllenglänsande kultur som övergår allt impressionistiskt, allt barockt […]”.
Under denna period målar Olson akvarellen ”Erik flyr till Italien”, (såld hos Bukowskis 2011) som sedan skulle stå som förlaga till det för auktionen aktuella verket ”Jag själv i extas” från 1926. I målningen från 1926 ser vi en manlig gestalt, Erik själv, i profil flygandes på moln mot en odefinierad bakgrund i grönt och rött. Mannen tycks genom extas ha förflyttat sig från den mänskliga, sinnliga världen till den himmelska och sköna.
Breven från Florens erbjuder viktiga nycklar in till Olsons konstnärskap. En gång är han på Uffizierna efter att ha druckit morgonkaffe och vandrat ”av och an” i staden. Han skriver hur han först går igenom gallerier med italienskt och holländskt barockt måleri som han beskriver som ”såsigt och tråkigt”. Han skyndar sig sedan olyckligt igenom ”evighetslånga” korridorer av porträttgallerier innan han äntligen når salarna där ”himmelriket strålade”. Han syftar på salarna med de senmedeltida konstnärerna såsom Giotto och Cimabue. Dessa ”primitiva” mästare, skriver han, har förmågan att röra hans hjärta långt mer än renässansens konstnärer någonsin kan. Undantaget tycks vara renässanskonstnären Fra Angelico som Olson räknar som kanske den största av alla de italienska mästarna.
Det Olson såg i den medeltida konsten var en typ av abstraktion, även om motiven är föreställande. Han hävdar i sina brev från Florens att begreppet ”abstrakt” har förvanskats över tiden och att Cimabues religiösa motiv från 1300-talet i hans mening är minst lika abstrakta som Picassos kubism eftersom man ser i ”varje linje en overklig stegring, att fundamentet för bilden, konstnärens tanke, siktat över det rent sinnliga”.
Olsons konst hade under denna period gått ifrån det strikt nonfigurativa till mer föreställande som vi ser i den aktuella "Jag själv i extas" från 1926. Dock tycks han mena att även de figurativa målningarna bör, precis som de medeltida, ses som abstrakta i sin natur. Den aktuella målningen kan ses som översinnlig i dubbel bemärkelse - både i de abstrakta elementen i hans stil och det symboliska innehåll han skildrar. Konceptet extas är ett i grunden religiöst fenomen där individen hamnar i ett drömlikt tillstånd och upplever en kontakt med det gudomliga. Olsons definition av det abstrakta som ”en overklig stegring […] siktat över det sinnliga” är därmed användbar för att förstå målningen.
Konstnär
Erik Olson föddes 1901 och växte upp i en enkel sjömansfamilj i Halmstad. Redan i unga år visste han att han ville bli konstnär, 1915 bildar han gruppen Gnistan tillsammans med brodern Axel Olson och kusinen Waldemar Lorentzon. Hans debut sker vid en amatörutställning i Halmstad 1919 då han upptäcks av konstkännaren Egon Östlund som förmedlar kontakt med konstnären Gösta Adrian Nilsson (GAN). Mötet med GAN påverkar honom starkt, då denne stöttar Erik och vidgar hans horisonter mot den europeiska avantgardekonsten. 1924 kommer Erik Olson till Paris där han ingår i Fernand Légers första elevkull på Académie Moderne. Han bosätter sig i Paris mellan 1927 och 1935 och är en bidragande faktor till att föra in surrealismen i Norden. I den franska huvudstaden ställer han ut med den konkretistiska gruppen Cercle et Carré och han deltar i flera av de stora internationella konkretist- och surrealistutställningarna världen över, bl.a. med Mondrian i New York 1964 som enda representant från Skandinavien. 1935 går flytten till Danmark där han blir medlem av en dansk surrealistgrupp i Köpenhamn. 1940 blir hans konst svartlistad av nazisterna och sommaren 1944 flyr Erik Olson det tyskockuperade Danmark och för att bosätta sig i Halmstad, där han ställer ut med Halmstadgruppen, vars medlem han varit sedan 1929. Präglad av surrealismen byggde Erik Olson broar till det undermedvetna, till drömmarnas och visionernas land. Under 1930-talet ser flera av hans mest visionära verk dagens ljus och under 1960- och 70-talen återkommer stråk av surrealism i hans konst i extatiska och erotiska rymdfärder, nyuppfunna mytologiska gestalter och labyrintiska rymder med så kallade "omöjliga perspektiv". 60-talets apokalyptiska orosmoln och flodvågor förvandlas under 70-talet till skimrande ljusmålningar, vilka inspirerades av tidvattnet och rymden i Bretagne. 1971 fick han Prins Eugen-medaljen som delas ut för "framstående konstnärlig gärning". Erik Olson avled 1986.
Läs mer