Erik Olson

Erik Olson är utan tvekan den store målaren i Halmstadgruppen. Hans studietid hos Léger är så framgångsrik att han tillsammans med Otto G Carlsund och danskan Francisca Clausen får måla upp stora oljemålningar efter Légers skisser. Påverkan från Léger är stor, även om Erik uppvisar en självständighet som inte är vanlig hos Légers övriga elever. De senare åren på 1920-talet är betydelsefulla för Eriks skapande och sammanfaller med förlovning och bröllop med den unga svenska målarinnan Solvig Sven-Nilsson som studerar hos André Lhote och Bissière.
Parets bröllopsresa gick genom Spanien och fortsatte till Valdemosa på Mallorca. Olson försöker i sina verk från den här perioden få fram en känsla av ändlöshet: "Jag kallar det själv ett problem med fjärde dimensionen då min bild - förstorad - av åskådaren faktiskt fordrar ett visst tidsmonument för att ögat skall kunna överblicka tvenne skarpt accentuerade former. Det roar mig att laborera med nya uttryckssätt - att uppdela bildytan nästan oharmoniskt, såsom t.ex. att upplägga formerna i ett system av varandra tangerande spetsar - eller att arbeta med vitt skilda objekt, fragmentartat och transparent skärande varandra". (Utdrag ur brev från Erik till Egon Östlund den 4/3 1929).
I den aktuella kompositionen från 1929 har Erik Olson sammansmält sin inspiration från bröllopsresan på Mallorca våren samma år - kvinnan i sin svarta mantilla (huvudbonad, La mantilla - en liten "manto", dvs sjal, som används av spanska kvinnor för att täcka sitt huvud) och vattenkrukan – med den luftiga atmosfären och de böljande bergen som flätas samman i en komposition. Här finner vi antagligen också ett av de första utkasten till den svävande handsken i "Handsken är kastad" 1930 - Halmstadgruppens första surrealistiska målning. Det är också vid denna tid konstnären talar om sina experiment med fjärde dimensionen, tiden, genom att tvinga ögat att följa en löpande rytm i bilden. Den fjärde mars 1929 skriver Erik Olson till Egon Östlund från Mallorca: "Mitt senaste experiment motsvarar kanske till viss grad min åsyftande önskan att genom ett par enkla element (helt skilda och isolerade från varandra - men genom rytmisk intervall) få fram känslan av ändlöshet. Jag kallar det själv ett problem med fjärde dimensionen då min bild - förstorad - av åskådaren faktiskt fordrar ett visst tidsdokument för att ögat skall kunna överblicka tvenne skarpt accentuerade former. Det roar mig att laborera med nya uttryckssätt - att uppdela bildytan nästan oharmoniskt, såsom t.ex att upplägga formerna i ett system av varandratangerande spetsar - eller att arbeta med vitt skilda objekt, fragmentartat och transparent skärande varandra. Detta experimenterande och ekvilibrerande med former ger mig oavbrutet nya idéer..."
Resorna till Spanien och Mallorca gav Erik Olson inspiration och uppslag till en rad motiv som han gärna återkom till. I ett brev till Axel beskriver han byn Valdemossa på Mallorca: "Där vi bor nu har vi det utomordentligt. Vi flyttade med autobuss från Palma till en liten förtjusande by: Valdemossa. naturen är underbar - höga vilda berg runt kring byn, fantastiskt formade och skiftande från djupaste svart till brinnande rött och luftigt blått. Vegetationen är storslagen och rik på former: landskapet stiger i terrasser, beklädda med vidunderligt förvridna oliver i härliga silvertoner. Orange- och citronträd, fikonträd, cactus, pinjer och fruktträd av alla möjliga arter, från mandel och aprikos till vanligare sorter. Aldrig har jag sett fruktträd blomma så saligt rikt - hela landskapet snöar av vita och skära blomster, som mot den blåfärgade atmosfären kommer en att tänka på de kostbaraste smycken och pärlor”.
Till Yngve Dillberg skriver Erik Olson i ett brev från 1929;
”32. Rue Perignon. Paris. 15
Käre Yngve!
Det är nu länge sedan vi hörde något från varandra. Jag har icke alldeles glömt bort dig, fast det kanske ser så ut. Ej heller har jag glömt den goda hjälp jag haft i dig när jag bodde ute i Saint Germain, då du allt som oftast stack till mig en slant. Tyvärr kan jag icke uppfylla din önskan när det gäller ett krucifix, därför att jag helt och hållet lagt skulpturverk […?] på hyllan. Men kanske kan det en gång bli en målad korsfästelse, när jag känner mig värdig detta ämne till tavla.
Under tiden ber jag dig mottaga en liten tavla med Mallorcanskt motiv, så som jag sålunda har uppfattat denna sköna ö i Medelhavet, där jag firat ’smekmånaden’. Denna helt lilla målning, hör till den serie bilder jag utfört under inflytande av min spanska resa. Jag har bett fröken Melander vara vänlig att överlämna denna lilla hälsning i färg åt dig och jag hoppas att du skall finna den njutbar. […]
Jag ber dig själv ordna med ram kring den lilla tavla jag sänder dig. Den grå ytterkanten kring tavlan får icke avkapas av ramlisten. För en billig penning kan du låta en snickare förfärdiga en list, som Axel sedan kan måla i lämplig färg, helst med vit kant närmast tavlan. Jag sänder dig och hela din familj mina och ’frugans’ bästa hälsningar Erik.”
I ytterligare ett brev från 9e augusti 1929 nämns det aktuella verket;
”Käre Yngve!
Tack för ditt brev. Det gläder mig att du finner min lilla tavla njutbar. Den är sammansatt av smärre Mallorcafragment – av kvinnoprofil med mantilla, en citron o.s.v. omsvepta av en rosig sky. […]”