Lena Cronqvist
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"Patiens"
Signerad Lena Cronqvist och daterad 1975 a tergo. Olja på duk 122 x 160 cm.
Proveniens
Inköpt direkt av konstnären.
Utställningar
Galleri Doktor Glas, Stockholm, 1977.
Galerie Belle, Västerås, "Lena Cronqvist", 1980.
Museet Kulturhuset, Borås, "Museet Kulturhuset", 1981.
Liljevalchs konsthall, Stockholm, "Lena Cronqvist - retrospektiv", 1983.
Göteborgs konstmuseum, "Lena Cronqvist - retrospektiv", 1994.
Litteratur
Carl-Johan Bolander, Västerås, "Lena Cronqvist", 1979, avbildad helsida sid. 85.
Galleri Lars Bohman, Stockholm, "Lena Cronqvist, Målningar, 1964-1994", 1994, avbildad helsida sid. 93.
Mårten Castenfors m fl, "Lena Cronqvist", SAK 2003, avbildad sid. 63.
Övrig information
Den laddade tystnaden är så mättad att den tangerar det spöklika hos Lena Cronqvist på 1970-talet då hon skildrar ”salongen” och de som besöker rummet i en serie målningar. Miljön hämtas från det borgerliga hemmet och hon berättar om tristessen på äldre dagar, med hjälp av dova färger och en stor portion grått på paletten. Hon skildrar det instängda kvalmiga rummet där det skälver av livets förgänglighet, tiden som var och är borta, nuet som still. Gestalterna är slitna och trötta, deras liv ebbar sakta ut och släktträffarna är avbrott som fungerar som andningshål i en värld där livet går på tomgång. Föremålen, de som betytt något för ägarna i generationer, blir till symboler för livet som fortsätter oavsett vem som använder de blåvita porslinstallrikarna, det stora mörka skåpet och de spröda kristallglasen. Under åren 1974-76 målar Cronqvist sina föräldrar och deras närmaste. På bara några år bromsar livets fest obönhörligt in och övergår till en tryckande tomhet som pulserar emot oss, stillsamt pockar motiven på uppmärksamhet och ger insikt om det ofrånkomliga. I samlingarna på Göteborgs Konstmuseum finns ”Middag med jordgubbar”, målad 1974. I den målningen pågår kalaset och det skålas och nickas förtroligt. Samma år tillkommer ”Middag med räkor” (Sundsvalls museum), där faten dignar av rosa skaldjur och det vita vinet skimrar elegant i glasen. Men skenet bedrar, förstås, och tristessen lurar i bakgrunden.
I den aktuella målningen ”Patiens” 1975, har rösterna tystnat. Paret sitter ensamma kvar, bordet är tomt och de höga stolarna klädda med vinrött sammetstyg utestänger världen och livet som pågår utanför fönstret. ”I dessa för ämnet nedtonade verk skärper Cronqvist ytterligare kontrasten mellan vakuum och psykisk åtbörd, mellan exakt figuration och raffinerad förenkling, måhända som en underförstådd hälsning till oss betraktare att med tingen som avstamp identifiera oss med situationen”. Under denna tid finner Cronqvist sin motivkrets i de åldrade föräldrarnas vardag. Hon stålsätter sig och ger sig i kast med ämnen som de flesta skyggar för. Den gestaltade tystnaden i familjebilderna på 1970-talet hör utan tvekan till hennes hårdaste, men är också de främsta bärarna av hennes lysande sätt att tolka och utforska livets viktiga skeenden. Målmedvetet söker hon fånga föräldrarnas vardag och deras liv. Hon vill veta, vill se sanningen. Familjebilderna från 1974-1980 hör till Cronqvists starkaste. Ingela Lind skriver i boken ”Lena Cronqvist – Målaren” 1994; "Man kan se dem som föregångare till Lars Noréns psykodramer”. ”Patiens” är ett konstverk som berör så långt in i själen att tiden tycks stanna upp.
Konstnär
Lena Cronqvist är född och uppvuxen i Karlstad. Konstintresset vaknade tidigt och hennes första studier ägde rum i England, vid Bristols Konstskola. Väl hemkommen därifrån upptog hon studier vid Konstfack men hon lämnar efter en tid denna institution för att gå vidare till Konstakademin då hon sökte större utrymme för att kunna utveckla sitt måleri. Just "Måleri" i ordets mer traditionella bemärkelse handlar det om när man synar Lena Cronqvists måleri. Förvisso är hon en konstnär i den stora moderna traditionen med Edvard Munch och Francis Bacon som inspirationskällor men hennes konsthistoriska referenser är många och kärleken till "hantverket" går inte att ta miste på. Lena Cronqvist är en mycket driven "kolorist" och excellerar inte sällan i de mest osannolika färgkombinationer - få har väl lyckats måla så varmt och så kallt på samma gång som Lena Cronqvist. Hennes motivvärld ter sig för många mycket utmanande och alltför privat. Hon använder ofta sig själv som modell - gärna i vardagliga situationer som laddas med skarp psykologisk karaktär. Hennes "madonna-bilder" från 1970-talet är ett bra exempel på detta. Hon vänder också våra blickar bort från det konventionella, inte minst är hennes sätt att porträttera och avbilda flickor spännande. Hos Lena Cronqvist är flickorna fula, elaka och allmänt obehagliga - en mycket stark kontrast till hur flickor vanligtvis framställs och framställts genom konsten. Under senare år har Lena Cronqvist arbetat med att utforska åldrandet med sig själv som modell - hon är en konstnär som ständigt söker nya, mycket mänskliga teman. Hon är även en mycket skicklig skulptör och flera av hennes bronsskulpturer har sålts för ansenliga summor på auktionsmarknaden. Lena Cronqvist har även en fin grafisk produktion, av vilken den s k "Strindbergsmappen" är den mest kända. Till hennes mest kända verk hör bl a "Trolovningen" - en parafras på Jan van Eycks ikonografiskt symboltyngda målning "Arnolfinis Trolovning". Det är konstnären och maken Göran Tunström som är huvudpersonerna och symboliken är minst lika tung men bär helt andra betydelser; hos van Eyck finns en hund = trogen, den är hos Lena Cronqvist ersatt med en katt = går sin egen väg!
Läs mer