Mamma Andersson

Mamma Anderssons målning ”Objekt” tillkom år 2000 när millenniet var nytt och spännande. Samma år ställde hon ut målningen på Galleri Kavaletten i Stockholm. Anade hon då att hon inom 25 års tid skulle omtalas som en av samtidens största svenska konstnärer, ha gallerirepresentation i tre länder och uppnå rekordpriser på auktion?
2000-talets första decennium var närmast en guldålder för Mamma Andersson. Hon var produktiv och lyckades med konststycket att skapa några av sina allra bästa målningar samtidigt som hon fanns representerad på stora mässor och biennaler. De stora erkännandena kom slag i slag, med bland annat Carnegie Art Award 2006 och separatutställning på Moderna Museet 2007.
Hennes långa konstnärskap sammanfogar flera klassiska genrer, som stilleben, landskapsmåleri och interiörer. Hennes uttryck är dock högst samtida. Målningarna skapas av ett slags måleriska kollage, där bildfragment, berättelser och motiv läggs samman i lager på lager. Tid och rum bryts upp och bildar nya helt självständiga världar.
De arkitektoniska elementen utgörs i ”Objekt” av valvet i målningens förgrund men också av de kantiga bassängerna i målningens centrum. Det dramatiska mörka landskapet i fonden står i kontrast mot den intima familjescenen där modern, i blå klänning, sitter på marken med nedböjt huvud. Hennes barn har fäst blicken på ett område med snöklädda berg i målningens nedre högra hörn. Diagonalt över bilden har konstnären placerat en blommande körsbärskvist, likt dem man ofta ser i japanska träsnitt. I Japan är körsbärsblomman en symbol för livets förgänglighet och insikten att uppskatta dess skönhet medan tid är. En möjlig påminnelse till modern om hur mycket som går förlorat om hon tar blicken från sitt barn under de där hektiska första åren då barnet utvecklas som snabbast.
De bortvända blickarna är vanligt förekommande i Karin Mamma Anderssons målningar. De befolkas av figurer med ryggen mot betraktaren eller med bortvända huvuden eftersom de annars, enligt henne själv, skulle bli för dominerande i målningen. I utställningskatalogen till hennes separatutställning på Louisiana Museum of Modern Art i Danmark (2021) funderar hon kring just detta:
”- […] You once said that a face steals energy from the rest of the painting.
-Exactly. I guess it’s about a certain discomfort. As soon as a figure has its face turned to you, your gaze stops there. That’s just the way it is. […] A gaze is very dominant, and I often feel a bit bothered by it. I think it comes down to shame. When I do paint faces, they are often the faces of dolls. It’s easier to meet an unreal person’s gaze, because it’s not an actual gaze. It may be hindsight, but I have often wondered why I shy away from the face. Maybe it’s just because it seems disturbing to me.”