Carl Larsson

”Ty detta ruckel, som är förfärligt under den kalla tiden är en idyll under den varma. Tänk dig trädgården med aprikosträn, vinrankor, syrenbuskar, allehanda blommor och sallader, samt en liten stilfull suphörna där Herrar Skandinaver kunna njuta av den härligaste utsikt över Paris och oantastade våga spotta på de förbigående.”

Så beskrev Carl Larsson sin ateljéträdgård i Montmartre i Paris i ett brev till August Strindberg 17 februari 1881. Konstnären hade sedan några månader varit bosatt i den franska huvudstaden och nu höll vintern på att gå över till vår. I ”I lövsprickningen” fångar han just vårens efterlängtade återkomst i ateljéträdgården. I förgrunden ser vi en stol där någon nyss tycks ha suttit. En bok ligger uppslagen på stolen bredvid vilken en korg står placerad i vilken vi skymtar en solhatt samt nyss plockade blommor. Man får upplevelsen av att personen som suttit där när som helst ska återvända och ta upp parasollet som vilar uppslaget mot stolen.

Det är tydligt när man betraktar ”I lövsprickningen” att Carl Larsson behärskade den nya franska realismen mycket tidigt i karriären. Från och med 1870-talet började de unga konstnärerna i allt större utsträckning att förlägga sina utlandsstudier i Frankrike till skillnad från sina äldre kollegor vars skolning skett i Tyskland. I centrum för den nya stilen var friluftsmåleriet, även kallad plein air, där konstnärerna lämnade sina verkstäder och började måla utomhus. Nya produkter som exempelvis färdigblandad färg på tub möjliggjorde det för konstnärerna att lämna sina ateljéer och röra sig fritt i staden och naturen med sina redskap. I ”I lövsprickningen” använder sig Carl Larsson sig av en matt och sval färgskala med toner i brunt, blått och grönt. Denna tonalitet präglade en stor del av den nya franska stilen som han utforskade. Man hittar den hos bland annat konstnärer som Jules Bastien-Lepage och Jean Charles Cazin. Larsson kontrasterar samtidigt den matta färgskalan med detaljer i starkare färger som den gröna färgen i träden och de små röda blommorna på marken:

Carl Larsson hade anlänt till Frankrike 25 november 1880 och sex dagar senare skriver han så här till sina föräldrar.
”Kära föräldrar! Nu är jag hitkommen! Min själ jublar, får se huru länge – åtminstone till pengarna tagit slut. Här är förskräckligt ondt om atelierer, men jag har lyckats fått fatt en för 800 francs om året. Det är egentligen endast en glasveranda med tillhörande 3:ne rum och en trädgård. Jag antar der kommer bli förfärligt kallt men jag får skaffa mig en god kamin.”

Carl Larssons hårda och kalla vinter i den parisiska ateljén adderar till atmosfären kring ”I lövsprickningen” då den blir laddad med personlig betydelse för konstnären. Äntligen låg vintern bakom honom och nu skulle han få njuta av vårsolen i trädgården.