August Hagborg

Många av de svenska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets andra hälft tröttnade snart på storstadslivet. I synnerhet sommartid sökte de sig gärna till landsbygden; först till mindre byar i närheten av Paris men med tiden allt längre bort, till de nordliga regionerna Normandie och Bretagne. Där fanns platser som var så avlägsna att de betraktades som världens ände och byar och samhällen vars befolkning behållit sin urgamla särart. I takt med att realismen bröt igenom på bred front i konsten ökade också konstmarknadens efterfrågan på motiv som kändes mer ”äkta”. Särskilt populära bland såväl salongspubliken som bland Paris’ konsthandlare var genremotiv och landskap från Atlantkusten, vilket bidrog till att konstnärer praktiskt taget började vallfärda till kusterna i norr. Där hittade man en tacksam motivsfär hos den fattiga lokala fiskarbefolkningen, som för konstnärerna representerade precis det ursprungliga och genuina som de sökte. Till de nordiska konstnärer som tidigt fascinerades av dessa miljöer hörde Maria Wiik, Ernst Josephson, Allan Österlind, Hugo Salmson och, inte minst, August Hagborg.

För Hagborg som var uppvuxen på den svenska Västkusten var det naturligt att ansluta sig till de konstnärskluster som redan på 1870-talet uppstått längs den franska Atlantkusten. Första gången han kom till Bretagne var 1877 tillsammans med Georg Pauli. Redan samma år deltog han på Parissalongen med en oljemålning betitlad Väntan, föreställande ”en fiskarhustru som med ett barn på armen står på en brygga och blickar ut över havet” (Svenskt konstnärslexikon, del II, Malmö 1953, s 352). Den målningen, som har kallats Hagborgs ”första fiskarflicka”, var ett ateljéarbete som utförts efter svenska studier från Bohuslän. Framgången på Salongen skulle dock på kort tid resultera i två nya verk med titeln Väntan, varav detta är den ena.

Vår målning Väntan har en betydligt mer fransk prägel än den första versionen som visades på Salongen 1877. Liksom de båda andra skildrar den en ung kvinna som står med en liten flicka på armen längst ut på en brygga och tittar ut över havet. Enligt konstverkets titel väntar hon på något; troligtvis spanar hon efter sin make, som hon hoppas snart ska återvända från en tur till havs. Det ser ut att vara en kylig dag – himlen är betydligt mörkare och mer gråmulen än i ursprungsversionen och vinden som sliter i den lilla flickans hår får kvinnans kjortel och förkläde att fladdra ordentligt. Trots det rara motivet med mor och barn var målningen sannolikt inte avsedd att uppfattas som pittoresk. I detta verk tycks konstnären ha strävat efter att ge en sanningsenlig bild av den fattiga lokalbefolkningens hårda livsvillkor.

Under hela sitt liv intresserade sig August Hagborg särskilt för folklivsskildringar och vid havet målade han gärna fiskare och musselplockare i deras naturliga miljö. Publiken älskade dessa motiv; särskilt unga kvinnor som med stora, flätade korgar eller nätpåsar på ryggarna barbenta vadade omkring på de grunda sandbankarna i jakt på musslor eller andra skaldjur som blivit kvar sedan tidvattnet dragit sig tillbaka. Just musselplockerskor blev för en tid nästan synonymt med Hagborgs konstnärskap.

Jämför: Henrik Cornell, Den svenska konstens historia under 1800-talet, Stockholm 1946, en närmast identisk replik på Väntan, tidigare tillhörig dir. H. Malmqvist i Malmö, avbildad i svartvitt som plansch 156, samt

Svenskt konstnärslexikon, del II, Malmö 1953, första versionen av Väntan, (privat ägo), avbildad på helsida i svartvitt, s 353.

Jämför även Svens Alfons & Bo Lindwall, Svensk konstkrönika under 100 år, Stockholm 1952, en mindre (39 x 28 cm) version av Väntan (privat ägo) omnämnd och avbildad i svartvitt under år 1876