John Georg Arsenius

John (Georg) Arsenius började sin yrkeskarriär inom det militära, men eftersom han visade särskilda anlag för teckning tilläts han från 1846 att parallellt med sin tjänstgöring vid livregementets husarkår ta målerilektioner. Hans första lärare var porträttmålaren Karl Staaf, men sedan han 1848 blivit antagen vid Kungl. Konstakademien i Stockholm fick han studera för Carl Wahlbom, som var en av dåtidens ledande svenska djur- och historiemålare. Ett par år senare reste Arsenius till Düsseldorf och Paris för att vidareutbilda sig. I Paris återupptog han kontakten med Wahlbom, som flyttat dit permanent, och han fick även möjlighet att arbeta i Johan Fredrik Höckerts ateljé. Efter hemkomsten från studieresan 1852–53 delade han sig mellan sin tjänst som kavalleriofficer och sitt måleri.

John Arsenius utmärkte sig tidigt för sin förmåga att trovärdigt avbilda hästar. Hans speciella dragning till just den djurarten har förstås en naturlig förklaring i hans egen militära bakgrund, men också i hans beundran för läraren Wahlboms mustiga stridsscener från Trettioåriga kriget. Även Arsenius kom att utföra en hel del målningar med motiv från militärlivet, men de var av betydligt stillsammare slag, ofta med en lätt tendens till romantisk förfining. Arsenius egentliga specialisering blev att måla hästporträtt, men han utförde även genrebilder från svenskt lantliv och åtskilliga motiv med ryttare och ridsport i allmänhet.

Objudna stallgäster är ett charmigt exempel på John Arsenius’ genremåleri. Den visar en humoristisk scen mellan tre tamdjur, som utspelar sig i en stallinteriör med en spilta, en röd stallfilt och en sadel på sin sadelbock. I bildens centrum står en hund, som i sin iver att förfölja stallkatten rest sig på bakbenen och fäktar med framtassarna i luften. Fåfängt gläfser den efter katten, som tagit sin tillflykt till den högsta spjälan på spiltväggen. Där sitter den tryggt, mjukt och varmt på filten som ligger slängd över spiltan. Den har blicken spänt riktad mot sin förföljare, men vet att hunden inte kan nå den. Bakom det lilla dramat kikar hästen, stallets huvudinvånare, fram. Lojt sträcker den sig efter höet som ligger utstrött på stallgolvet medan den med road uppsyn betraktar de mindre djurens ojämna dispyt. "Objudna stallgäster" är ett verk med tydlig anekdotisk anstrykning. Det pockar på att få förmedla en berättelse, som förmänskligar djuren och som därmed för tankarna till Düsseldorfskolans narrativa genremåleri.