Kilian Zoll

Kilian Christoffer Zoll var född och uppvuxen i Skåne, men kom som 18-åring till Stockholm för att studera vid Konstakademien. Lärare där på den tiden var bland annat Fredrik Westin, Per Krafft och Carl Johan Fahlcrantz, vars inflytande på flera sätt kan spåras i Zolls arbeten. Westin och Krafft var specialiserade på historiemåleri och porträtt, medan Fahlcrantz representerade ett romantiskt hållet landskapsmåleri. Zoll lärde sig under sina sammanlagt 13 år vid Akademien att behärska alla dessa genrer. Efter att dessutom i ett halvt års tid 1845-46 ha följt C. W. Eckersbergs föreläsningar vid den danska Konstakademien Charlottenborg blev han särskilt skicklig på porträtt- och figurmåleri. Senare kom han även att måla marina motiv.

Kilian Zoll nöjde sig dock inte med nordiska akademistudier. 1852 reste han, som så många andra i sin generation, vidare till Düsseldorf. Där umgicks han med flera nordiska kollegor, exempelvis norrmannen Adolph Tidemand och svensken Bengt Nordenberg. Han fick också möjlighet att återknyta kontakten med den sju år yngre landsmannen Marcus Larson, som han lärt känna vid Konstakademien i Stockholm. Larson och Zoll kom nu att inleda ett mycket nära samarbete, som skulle vara i drygt fem år. Larson var en landskapsmålare med särskild vurm för dramatiska motiv, såsom brinnande fartyg på stormiga hav eller ödsligt romantiska vildmarkslandskap med vassa klippformationer och brusande vattenfall. Zoll för sin del hade i mötet med den så kallade Düsseldorfskolan i allt högre grad kommit att ansluta sig till det berättande genremåleriet, med stuginteriörer och allmogeskildringar som huvudmotiv. Det Larson-Zollska samarbetet kom därför att gå ut på att den yngre kollegan målade bakgrundens landskap och ljuseffekter, medan Zoll satte dit figurerna. Ett av de mest kända och hyllade exemplen på ett sådant gemensamt verk är den nästan två meter breda Färden till Julottan från 1855.

När Zoll arbetade på egen hand blev det följaktligen en hel del genremotiv, och även om han med jämna mellanrum reste hem till Sverige (främst sommartid) utfördes många av dem i Düsseldorf. Men det var inte den tyska allmogen han återgav, utan minnesbilder från den egna uppväxten i Skåne, liksom från tidigare studieresor i Småland, Halland och Dalarna. Vår Interiörscen från en svensk allmogestuga har med största sannolikhet tillkommit på det sättet. Målningen föreställer en till synes trygg och välmående bondefamilj, sittandes i storstugan i sitt trånga men trivsamma hem. Frun i huset är upptagen med att spinna, medan hennes make förnöjt stoppar sin pipa där han sitter helt nära henne vid spinnrocken. Hans blick, som oavvänt är riktad mot hustruns ansikte, är full av ömhet. Omkring det äkta paret håller sig de tre barnen sysselsatta på var sitt håll. Det äldsta – en pojke? – är just i färd med att tömma en dryckeskanna. Hans två småsystrar leker tillsammans vid fönstret. På spishällen ligger en katt och njuter i värmen från den öppna elden och i förgrunden pickar några höns. Det råder en fridfull söndagsstämning över bilden. Man får intrycket att spinnandet inte är ett arbete som nödvändigtvis måste göras i stunden, utan snarare är en förevändning att få vara inomhus nära familjen.

En intressant detalj i Interiörscen från en svensk allmogestuga är sållet som ligger på golvet vid kvinnans fötter. Zolls biograf Philibert Humbla har påpekat att Zoll då och då signerade sina verk med en rebus på sitt namn genom att placera ett såll någonstans i bilden (Humbla, Kilian Zoll, Malmö 1932, s 225). I vårt fall är målningen tydligt och klart signerad K. C. Zoll, en signaturtyp som var vanlig på Zolls sena arbeten, men det karaktäristiska jordbruksredskapet finns där likväl.