Prins Eugen

Under många år efter att prins Eugen förvärvat tomten vid Waldemarsudde, där hans permanenta hem stod färdigt 1905, förblev de närmaste omgivningarna kring udden hans främsta motivkrets. Han menade att där fanns motiv för ett helt målarliv. Bortsett från prinsens sommarvistelser på annan ort och hans många utlandsresor genom åren, höll han fast vid den uppfattningen livet ut.

I denna målning har prinsen avbildat huvudbyggnaden på Waldemarsudde; närmare bestämt den norra fasadens östra halva. Husets huvudingång, liksom den loggia som omger den, är här dold bakom höga träd. Även de stora ateljéfönstren högst upp i huset rakt ovanför entréloggian skyms av den rika grönskan, men vi ser tillräckligt mycket av den varmgula fasaden för att kunna orientera oss i bilden. Vyn är alltså hämtad rakt norrifrån, så som man upplever den om man närmar sig byggnaden till fots längs gångstigen som förbinder den med grannpalatset Oakhill. I förgrunden skimrar Ryssvikens vattenspeglingar ton i ton med den lummiga omgivningen.

Prins Eugen intog en mycket aktiv roll vid planeringen av husen, parken och trädgården vid Waldemarsudde. Ingenting fick lämnas åt slumpen. Huvudbyggnaden, som ritades av arkitekten Ferdinand Boberg, är på prinsens direktiv uppförd enligt ”den solvända fasadens princip”, med stora fönster och öppna ytor mot söder, medan den norra fasaden gavs en mer sluten utformning. Den omgivande parken består huvudsakligen av lövträd och öppna ängs- och gräsytor. Särskild omsorg lades på att vårda de befintliga gamla ekarna, men även kastanj, pil, hägg och syren omhuldades av prinsen. Det är den sortens träd som ger karaktär åt parken och som inramar det intagande motivet i vår målning.

Av stor betydelse för upplevelsen av allkonstverket Waldemarsudde är också blomsterplanteringarna, terrasserna och inte minst de många skulpturer som prinsen köpte in i syfte att placera utomhus. Antoine Bourdelles berömda Herakles som Eugen förvärvade 1918 och som idag dominerar platsen nedanför den forna huvudentrén syns inte i målningen; däremot skymtar vi det sirliga soluret på sin höga, vita marmorsockel.