Oval, svängd form, på fyra svängda gjutna och ciselerade bladfötter. Invändigt förgylld. Bladformade handtag. På locket stor fruktknopp på kvist. Undertill otydlig lodangivelse: Wigt 221. Rester av ägarintitialer undertill BH... Höjd 31 cm, längd 38 cm, bredd 22 cm. Vikt 2650 g.
Barbara Helena Staël von Holstein (1768-1826), Mehntach gods, Estland.
Greve Carl Trolle-Bonde (1907-1969) Trolleholm, av honom förvärvad i konsthandeln i Stockholm omkr 1960, enligt uppgift inköpt i Sovjet.
Förvärvad på 1990-talet i konsthandeln i Stockholm.
Svensk privatsamling.
Silver från skånska slott och herresäten, Landskrona Slott, 19/7 - 1/9 1963, kat nr 163.
Mai Raud, "Svenska silversmeder i Tallinn", 1965, paret till auktionens terrin, kat nr 8.
Svenska Slott och Herresäten, Skåne I, Malmö 1966, Trolleholm, sid 297, avbildad sid 293.
Carl Ehrnrooth, "Baltic silver", 1991, paret till auktionens terrin, avbildad helsida s. 241, kat nr 192.
Annelore Leistikow, "Baltisches Silber", 1996, jfr kat nr 319, s.174.
Silverterrinen av Daniel Lundgren
Silversmeden Daniel Lundgren, som var verksam i Reval 1771-1783, tillverkade ursprungligen ett par terriner. De två läsliga ägarinitialerna undertill på denna, B H, överensstämmer med initialerna på paret till auktionens terrin, tillhörig Gustaf V:s lösörestiftelse 434, de Kungliga samlingarna, B H S v H, för Barbara Helena Staël von Holstein (1768-1826) som var gift med estländske baronen Eugen von Rosen (1757-1834).
Under mitten av 1700-talet blev serveringskärlens typer flera och fick en mer preciserad användning än tidigare och den riktiga praktpjäsen för det dukade bordet var silverterrinen. Det iögonfallande föremålet med sitt generösa format visade hemmets rikedom och har grundformen av en stor och bukig skål med lock vanligtvis stående på fyra fötter.
I boken Frihetstidens konst beskriver Jan von Gerber tanken med uppdukningen av silverpjäserna vid denna tid och dess betydelse på bordet: ”Den representativa måltiden innebar att rätterna upplagda på fat placerades på bordet enligt en viss plan. En sådan uppdukning kallades anrättning och måltiden bestod av flera anrättningar, vilket betydde att alla fat ersattes av en ny omgång, anrättning. Dukningens fasta punkter var bl.a. ljusstakar och framför allt en central praktpjäs, en terrin…”
Föregångaren till terrinen var den så kallade kallskålskålen från barocken men utvecklades under seklet och nådde en höjdpunkt med rokokons eleganta formspråk. Materialets kvalitet har här väl nyttjats där de mjukt formade släta ytornas glans står i kontrast till de rikt dekorerade asymmetriska handtagen, fotanfangerna och lockknoppens smäckra dekor.