"Vid Hasselbacken - Nattstyke från Djurgården"
Signerad E Lundquist. Även signerad och daterad a tergo 1937-38. Duk 116 x 90 cm. Skiss till porträtt a tergo
Stockholms Auktionsverk, Moderna Kvalitén, 27 november 2000, kat. nr. 677.
Efter några oroliga år, då inre oro och en starkt stegrad färgfantasi råder med bisarra inslag, återvänder Lundquist till den form han påbörjade i "Jardin du Luxemburg", ett av hans mest betydande tidiga verk från 1933-34. Han finner nu sin uttrycksform, hans målningar blir slutna, tunga och pastosa, en form som därefter skulle komma att karakterisera hans arbetssätt. Målningarna är tungt murade och oförlösta. Vid denna tid tillkommer "Kvinnorna vid brunnen" (1938), "Skörden" (1938) och "Vågen I" (1940). Han arbetar intensivt och i april 1941 är det dags för utställning i Konstnärshuset. Utställningen utlöste långa, analyserande recensioner, som andades djup respekt och vittnade om insikten att man här stod inför en sällsynt ursprunglig målarbegåvning. Nils Palmgren skrev i Aftonbladet, "Med tunga färgmassor, murade och på ytan ristade till en luddig, ryaaktig verkan och en lågreliefs plastiska topografi, har Lundquist sakta genomfört en serie kompositioner, där rent klassiska jämviktslagar och en subtil färgverkan spela lika avgörande roller. Djupverkan, bildernas tredjedimension är nästan helt övergivna. Kompositionen blir till genom en balans av massor och block på en yta. Alla tillfälligheter och spontana reaktioner i ögonblicket ha helt eliminerats, även färgschemat är genomfört med beräkning och obönhörlig konsekvens".
Auktionens målning "Vid Hasselbacken - Nattstyke från Djurgården" är utförd någon gång under första hälften av 1938 och är en vidareutveckling av hans tidiga formstarka, pastosa måleri där han likt de äldre mästarna låter ett dramatiskt spel mellan ljus och mörker dominera målningen. Under 1930-talet utför han flera målningar med stadsmotiv både från Paris och Stockholm.
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer