Vera Frisén
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
Aftonrodnad.
Signerad Frisén. Duk 35 x 40 cm.
Övrig information
Vera Frisén föddes 1910 i Umeå. Utbildad på Otte Skölds målarskola i Stockholm 1928-30, då hon fick avbryta studierna på grund av tuberkulos. Var periodvis inlagd på sanatorium under hela 1930-talet.
Debututställningen 1941 på Galleri Färg och Form i Stockholm hyllades unisont i pressen. Prestationskraven blev dock övermäktiga och Vera Frisén drog sig undan offentligheten.
Vera Frisén gifte sig men fick inga barn och fortsatte att måla för sig själv. Konstnärsvänner som Berta Hansson och Lennart Gram försökte förmå henne att ställa ut. Efter nästan fem decennier, 1989, gick hon med på att ställa ut igen på Galleri Färg och Form i Stockholm. Detta gav mersmak och 1990 återkom hon till Umeå, med utställning på Galleri Ahnlund. Vera Frisén dog den 6 juni under pågående utställning i Umeå.
Den nyupptäckta Vera Friséns måleri visades hösten 2020 i Stockholm. Utställningen möttes av strålande kritik. Ur recension i DN Kultur 29 november 2020:
"Oglamoröst och underbart friluftsmåleri. Konstnären Vera Frisén, som dog 1990, lyfts nu fram ur glömskan med en utställning i Stockholm. Hennes sparsmakade måleri är utsökt, tycker Birgitta Rubin.
Konstnären Vera Friséns livsöde och postuma återupptäckt har en dramatik som kan röra en sten. Geniförklarad vid sin debut 1941, men drog sig undan offentligheten, märkt av en lungsjukdom och dog just när hon övertalats att ställa ut igen, fem decennier senare. Och nu föremål för berättigad uppmärksamhet, sedan släktingarna vägrat att bränna konstskatten, som legat gömd i ett vindsförråd i tre decennier.
Vera Friséns måleri är utsökt; sparsmakat, finstämt och med en alldeles egen koloristisk känslighet. Mjuka pastelltoner och en elegisk stämning går igenom såväl landskap som porträtt, ett vemod som är lätt att tolka som en spegling av konstnärens inre.
I de översvallande recensionerna och upphetsade reportagen i samband med debututställningen 1941, ”som inhöstat en stor success”, beskrivs konstnären som en svartögd skönhet, späd och skygg, norrländskt tystlåten. Hon jämförs med Helene Schjerfbeck, därtill Ivan Aguéli, och i princip alla verk säljs – med skyhöga förväntning på en fortsättning. Att det blev för mycket för en känslig själ är lätt att förstå.
Prestationsångest parat med tuberkulosen, som ledde till en bortopererad lunga, kan förklara hennes uttalade ovilja att ställa ut. Dåtidens behandling av kvinnor kan vara en annan orsak. Men hon fortsatte ändå att måla i alla år.
Intressant nog syns det att Frisén återvänder till samma platser gång på gång, analyserar motiven och insuper den atmosfäriska stämningen.
Luft, ljus och landskapets böljande linjer präglar också detta friluftsmåleri, där de vackraste verken är utsikter över vatten, med speglingar av blånande berg och rosa eller aprikosfärgad morgonrodnad. Någon gång också svalare skymningsljus.
Men mest originella är hennes gestaltningar av den norrländska myrmarken. Frisén lär ha legat på magen i de fuktiga myrarna, vilket kan anas i målningar med underifrånperspektiv och hög horisontlinje. Här sticker vajande grässtrån och enstaka träd upp ur i förgrunden, som ensamma individer. Naturlyrik som på en gång är totalt oglamorös och helt underbar."
Konstnär
Hon var skygg, Vera Frisén (1910-1990) och kunde haft en lysande karriär, men hon ville inte. När hon till slut övertalades till en separatutställning på Galleri Färg och Form i Stockholm 1941, var succén given och hon beskrivs som Sveriges Helene Schjerfbeck, sedan drog hon sig undan. Märkt av TBC, yttre press och ålder var hon vid sin död i princip bortglömd och hade levt utan uppmärksamhet för sin konst under sina sista 50 år. Friluftsmåleriet var tillägnat sommarhalvåret och vinterhalvåret till porträtt i ateljén. Landskapen och porträtten förhöll sig i en nära sammanflätad relation. Man skulle kunna beskriva det som att hon porträtterade naturen och skapade mänskliga landskap av sina porträtt. Kärnan i hennes måleri var att försöka fånga det immateriella såsom luft, ljus och mänsklig ande. Vera Friséns måleri förhöll sig till tid och rum på ett närmast konceptuellt sätt och i landskapsmålningarna såväl som i porträtten kan vi se ett och samma motiv veckla ut sig till en serie av målningar där åldrande och förgänglighet gestaltas med inkännande uttrycksskärpa. Denna fascinerande strategi blir särskilt tydlig i porträtten. Porträttmåleri är en genre inom måleriet, där avsikten är att representera en specifik människa. Men Friséns porträtt innehåller varken attribut eller symboler som berättar något om subjektets egen person, de är snarare allmänmänskliga. Ett avslappnat ansikte, utan känslouttryck, som inte avslöjar den avbildade personens sociala status, eller historiska kontext, och som inte lyfter något specifikt personligt hos den avporträtterade.
Läs mer