Evert Lundquist
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"Sittande man"
Signerad E. L. samt a tergo signerad Evert Lundquist. Duk 100 x 90 cm.
Proveniens
Inköpt direkt av konstnären.
Lars Wetterling Collection.
Utställningar
Moderna Museet, Stockholm, "Evert Lundquist-utställningen", 1974, avbildad i katalogen.
Övrig information
När Evert Lundquist 1960 blev utnämnd till professor och antagen som lärare i måleri vid Konsthögskolan var han 56 år. Den tioårsperiod som han hade framför sig blev av största betydelse, hans arbetslust var på topp i början av 1960-talet och kulturklimatet i Sverige började förändras. Publiken och kritikerna hade länge fokuserat på det konstruktivistiska, men nu återupptäcktes det expressiva. Evert Lundquists våldsamma penselskrift och pastosa färg fick honom också att framstå som en självständig motsvarighet till bl a de Kooning och Dubuffet som sysslade med ”abstrakt expressionism”. Dörrarna för ett internationellt genombrott öppnades 1959 då han ställde ut i Paris och sen följde utställningar i London, Milano, Paris, och New York. 1960 deltog han i en utställning på Beaux-Arts Gallery i London och 1964 inbjöds han att delta i utställningen "54-64, Paintings & Sculpture of a Decade" anordnad av Tate Gallery. Han fick betydande framgångar och rosades ofta av kritikerna, men Lundquist insåg snart att en internationell notering av hans namn inte var värt sitt pris och bestämde sig för att Sverige och hans ateljé i Kanton i Drottningholm var hans plats på jorden.
Evert Lundquist pastosa ljusmåleri når sin absoluta höjdpunkt under 1960-talet. Han låter de avbildade objekten födas ur ljuset och de kontemplativa motiven växer fram så att det riktigt knakar ur färgsjoken som läggs ovanpå varandra. Stillhet, värme och ett mycket speciellt ljus sprider sig välvilligt mot betraktaren. Hans kraftfulla penselföring och pastosa färg fick honom också att framstå som en säregen och självständig abstrakt expressionist. Lundquists måleri omtalas ofta som stående på en klassisk bas, där färgen och formen är de viktigaste komponenterna. Figurerna eller tingen som avbildas är tillfälliga och anonyma uppenbarelser. Man läser av målningen som en omedelbar helhet och långsamt tar något form inför vår syn. Så har också målningarna vuxit fram i skikt på skikt av pastos, sinnligt skön färg pålagd i relief. Lundquists måleri har omskrivits som en serie motsatser; ömsom expressivt, ömsom sökande och ”jordiskt”. Hans ”monolitiska” målningar, där de enstaka objekten bär hela verken, utstrålar både styrka och skörhet och språnget är inte långt till att se målningarna som en spegling av den djupt sökande och känsliga själ som Lundquist var. I detta möte av återhållsamhet och expressivitet, av ljus och mörker, av jordiskhet och besjälning skapade Lundquist målningar som vibrerar av målerisk nervighet.
Konstnär
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer