Carl Wilhelmson

På nyåret 1890 reste Carl Wilhelmson till Paris, där han kom att stanna till 1896. Paris blev aldrig Wilhelmsons paradis, det låg hemma i Fiskebäckskil med dess invånare, hav och klippor. På somrarna for han, för hopsparade pengar, oftast hem till Sverige och västkusten. Där kunde Wilhelmson arbeta ostört utan att behöva bekymra sig om det dagliga brödet. Men det var inte bara det ostörda som var väsentligt, i det lilla fiske-samhället fann han också en uppsjö av modeller, inte minst hos sin egen familj, och mängder av motiv och inspiration.

I likhet med Karl Nordström, också en av våra Parissvenskar, var Wilhelmson ingen stadsmänniska, den enda sommar då han blev kvar i Frankrike, 1893, for han betecknande nog till Bretagne. Inte bara då för att detta måleriska kustlandskap innehöll så många tacksamma motiv för en ung målare, utan också för att det på sätt och vis var en ersättning för den karga men älskade svenska västkusten.

Tiden i Paris gav Wilhelmson många influenser och intryck dock utan att egentligen bidra till den stil som kom att bli hans kännetecken, folklivsskildringen. Framförallt målade Wilhelmson livet och människorna i det lilla fiskesamhället Fiskebäckskil. Det aktuella katalognumret är ett tidigt exempel på Wilhelmsons fascination av sin hembygds invånare. När hans måleri så småningom förändras till en mer pointillistisk penselföring, är motiven de samma.

År 1899 målade han "Fiskarkvinnor på hemväg från kyrkan", ett mästerverk som skulle bli något av konstnärens genombrott. Samma år finner vi dessa två flickor som något allvarliga leker på en gårdsplan. Målningen visar tveklöst på den fascination som Wilhelmson kände inför sin hembygds befolkning, den okonstlade ärlighet och den berättande rättframhet som han alltid skänkte sina dukar. Gustaf Näsström skrev i sitt minnesord om Carl Wilhelmson: "Hans västkustmålningar komma alltid att nämnas bland det vederhäftigaste och mest kongeniala svensk folklivsskildring skapat".