I augusti 1903 stod äntligen freskerna i Juséliusmausoleet i Björneborg färdiga som Axel Gallén (fr.o.m. 1907 Akseli Gallen-Kallela) hade arbetat med i tre år. Trots att verket saknade motstycke i finländskt freskomåleri uppstod efter slutförandet dock ett konstnärligt vakuum och avsaknaden av beställningar ledde till att konstnären de följande åren tyngdes av melankoli och ekonomiska bekymmer. Dessutom visade det sig att freskerna i mausoleet var skörare än väntat och redan ett år efter färdigställandet hade en del av dem fått allvarliga skador, vilket givetvis var en hård törn för både beställaren och konstnären.

Präglad av dessa motgångar var Gallén i stort behov av miljöombyte och med stöd av arvodet från mausoleet och diverse stipendium reste han via Stockholm, Köpenhamn och Berlin till Wien, där han deltog i Wiener Sezession. Han togs väl emot, knöt talrika kontakter i konstnärskretsarna och blev flitigt inbjuden till fester och evenemang. Efter några månader hade det lättsinniga stadslivet dock tagit sin tribut och hustrun Mary fick ett telegram med texten; "Kommer du inte hit så kommer jag hem".

Mary anlände inom kort till Wien och därifrån reste paret vidare till Milano, Rivieran, Monte Carlo och Spanien. I Malaga insjuknade konstnären i malaria och då han tillfrisknat tillräckligt fortsatte resan till Paris, varefter paret återvände till Finland i maj 1904, trötta och hemlösa.

Efter denna hetsiga och påfrestande tid var de båda i behov av vila såväl fysiskt som mentalt och samma sommar hyrde de stället Lintula i Konginkangas i Inre Finland. Här fick konstnären den inre ro han länge varit i stort behov av och önskade helt enkelt bara att sitta och måla en mängd detaljer i naturen, leka skolpojke. Den idylliska sommaren och det lantliga livets stämningar gav upphov till rofyllda målningar som skildrade stranden vid Lintula, rågåkrarna vid sjön och fjärden i månsken. Som motvikt skapades också motiv av annan art; svedjeskog, rotvältor och avbrutna, märkligt formade träd. Det ljusa, mjuka sommarparadiset hade också en dystrare och mörkare sida.

I början av 1905 flyttade paret Gallén till bostadshuset Pirtti vid skillnaden i centrala Helsingfors, där konstnären även hade en ateljé. Stadslivet innebar också ett steg in i konstnärskretsarnas sällskapsliv, bland annat i form av tvärkonstnärliga konstkvällar. Hösten 1905 rycktes Gallén med i det politiska livet. De antitsaristiska strömningarna i Ryssland nådde också Finland och Gallén deltog aktivt i denna verksamhet – vilket föll sig naturligt för honom då han redan på 1890-talet varit en galjonsfigur för den nationella kulturpolitiken. Galléns hem fungerade som första etapp för ryska revolutionärer på väg västerut och stundvis var lägenheten fylld till bristningsgränsen av politiska flyktingar. Under sängarna förvarade man gevär och man tvingades ständigt vara på sin vakt för gendarmerna som höll lägenheten under uppsikt. En ofta förekommande gäst var författaren Maxim Gorkij som Gallén avbildade i flera repriser.

Trots det behjärtansvärda i att inhysa politiska flyktingar var det inte mycket till arbetsro i Pirtti och när de revolutionära började få allt vildare planer tog Gallén på vårvintern 1906 sin tillflykt till Konginkangas, där han tillsammans med skarpskytten Pero och en annan man begav sig ut på lodjursjakt. Pero beskriver Gallén som urtypen för en finländsk karaktär, "svärande som självaste Belsebub, men så vackert att det var njutningsfullt". Något byte gav jakten inte, men kamratandan i sällskapet samt den storslagna naturen gav Gallén stor tillfredsställelse. Det friska utelivet och de långa skidfärderna återspeglas i målningarna från trakten, bl.a. i de olika varianterna av Logrottan och detaljstudierna av den. Konstnärens känsla av fysiskt välbefinnande reflekteras genom bildspråket och fräscha, djärva och säkra intryck ger upphov till en ny färguppfattning.

"Hela dagen från tidig morgon har jag tillbringat min tid på skidor, det enda möjliga fortkomstmedel i de oländiga marker som intresserat mig. Har arbetat som en häst och känner mig nu så frisk och sund som någånsin".

I Galléns målningar av Logrottan kan man upptäcka den för honom typiska hyllningen till naturen. Han önskade att även betraktaren kunde förnimma naturens renhet, omfång och storhet såsom han upplevde den. Motiven är huvudsakligen förevigade utomhus i sträng kyla vilket har ställt krav på konstnärens instinktiva säkerhet som målare och anpassningsförmåga till de rådande förhållandena. Dessa omständigheter kan skönjas i målningarnas avskalade uttryck och omedelbara direkthet som fascinerar och trollbinder.