Helene Schjerfbeck

Följande essä ingick i utställningskatalogen till "Helene Schjerfbeck - teckningar och akvareller" och Bukowskis tackar Lena Holger att vi får återge den i sin helhet här:

Schjerfbeck bröt ett tabu och hanterade det egna ansiktet närmast dissekerande, inte i första hand för att det var hennes eget eller av självförakt, utan för att det var en bit natur och det fanns praktiskt tillgängligt. Men den arbetsprocessen hade varit omöjlig om hon hade valt att arbeta med någon annans ansikte som utgångspunkt. Det ansiktets bärare och dess omgivning hade protesterat. Detta undgick hon genom att se sig själv i spegeln på ett annorlunda sätt.
Det är avskalade bilder av ett ansikte i upplösning. Det finns en känslighet i studiet av de åldrande konturerna som upprör, men ändå drar till sig blickarna. Det lyser av försonande självrespekt och resignerad aggressivitet.
Narcissus tittande i spegeln ger en självbild av beundran inför det egna ansiktet enligt Alberti, som en blomma att glädja sig åt och som Narcissus enligt sagan blev förvandlad till. Leena Ahtola-Moorhouse tar upp tråden i en essä i katalogen från Schjerfbeckutställningen i Ateneum, Helsingfors våren 1992. Hon instämmer i att Schjerfbeck inte självupptaget beundrar sitt utseende utan i stället utforskar det och kryper under huden på det. Schjerfbeck väjer inte för ålderns torrhet och skrumpnande. Det som uppfattas som oskönt får vingar och upptäckarglädje av Schjerfbeck.
Det är inte blommans lyster utan dess väsen som intresserade konstnären Helene Schjerfbeck. Hon tecknade helst bara huvudet och aldrig insatt i en miljö. Det är en avskalad blomma där lyskraften fått fritt spelrum mot en enhetlig bakgrund av papprets färg. Hon sökte efter ett uttryck, som hon aldrig fann. Hon tecknade det ena efter det andra av självporträtt och det blev många under de sista levnadsåren 1944-1945. Jämsides med tecknandet färdigställde hon även nio målningar efter det egna ansiktet. Något liknande i konsthistorien finns inte. Rembrandt är den som vi vet gjort de flesta självporträtten, troligen ett hundratal och ungefär tre gånger så många som Schjerfbeck. Han dokumenterade mästerligt sig och sitt fåfängliga skal i den ena posen efter den andra. Men Schjerfbecks undersökande, onådiga och grävande blick saknade han. Den nakenhet som Schjerfbeck åstadkom, utan att bli lysten eller sentimental, den är unik. Hon lyfte av det ena skalet efter det andra och registrerade med förundran var je steg. Hon lyfte bort hårets ostyriga blonda lockar och fann till slut bara en kontur efter skallens form. Munnen vibrerar öppen och långsamt sträcks den ut mot ett lodrätt streck och försvinner i en viskning. Hon tycks förundrad av att fortfarande vara vid liv. De blå ögonen tappade sin iris redan 1912 och blicken lades in i mörka hålor, som i nästa steg sluts och försvinner. 1945 är ögats plats utsuddad, en skuggning och ett streck är för seendets riktning. Inåt och ut i alltet.
Helene Schjerfbeck vill något annat än att avbilda. Riktigt vad hon vill, uttalar hon inte klart. Själva undersökandet tycks vara det viktiga. Hennes motivval i sig är inte det viktiga. Hon kan, ur samma ursprung, avläsa flera visioner. Ge samma motiv många möjligheter. Och det gör hon till exempel i sina självporträtt. Det uppfattar jag som en del av hennes kvinnlighet, att ge allt omkring sig flera chanser. Precis som modern som förlåter sitt barn allt tokigt det gör.
Schjerfbeck sökte helhetens nyckel och deklarerade tydligt att vägen dit, måste var och en välja själv. ”I konsten må hvar och en gå sin väg och det är ej riktningen som gör storheten fast de säga så.” (I brev till Ada Thilén sommaren 1917, Åbo Akademi). Kvinnan är uppfostrad att helst underdånigt följa med, och här bryter Schjerfbeck den kvinnliga traditionen. Hon går sin väg. Som konstnär måste hon det.
Enligt traditionen skall kvinnan vara skön att beundra. Schjerfbeck såg rakt igenom detta sköna ansiktsskal och bjuder oss andra skönhetsvärden. Också det okvinnliga steget tog hon och såg en annan sanning än den yttre skönhetens.