"Soluppgång vid Slussen".
Signerad E. Hallström och daterad 1917. Papp-pannå 51 x 68 cm.
Sven X:et Erixson, Saltsjöbaden.
Därefter i arv till barnen Irma och Sverre Erixson som gav verket till nuvarande ägare.
Prins Eugen Waldemarsudde, Stockholm, "Eric Hallström", 1988, kat. nr. 5.
Stockholms Stadsmuseum, "Målarna på Smedsudden 1917-1923", 14 april - 20 maj 1951, kat. nr 4.
Lennart Seth, SAKs publikation LXXVI, avbildad sid 114.
Lennart Seth, "Eric Hallström", Raster förlag 1988, avbildad i färg, bildkatalognr 5.
Efter första världskrigets slut öppnades äntligen Sveriges gränser och många konstnärer reste ut i Europa för att insupa de nya konstnärliga vindarna. För Eric Hallström fanns inte den möjligheten av ekonomiska skäl men han var väl insatt i internationella konstscenen och influerades i sitt måleri av såväl Cézanne som Munch, Lothe och Léger.
Lennart Seth skriver i sin bok ”Eric Hallström” (Rasters förlag, 1988) så här om verket ”Soluppgång vid Slussen”:
”Naivisten Eric Hallström var en medveten bildbyggare. I några stadslandskap frånå 1917 visar han att han följt tidens atljé-diskussioner kring kubism och modernismens gudfader Paul Cézanne, pionjären för befrielsen från illusionskraven. En av dennes stora hemligheter (för att uppnå balans mellan bilddjup och yta) var att ge bakgrundens färger samma betydelse som förgrundens. Hallström låter oss här (som i Skeppsholmen, kat nr 6, och i Soluppgång vid Slussen, kat nr. 5) uppfatta förgrundens och bakgrundens pariserblå ytor, livade av brytande vågor resp drivande molnflockar, som sammanhörande folie bakom landskapets former.”
Det sena 1910-talet och tidiga 1920-talet tillhör den mest eftersökta perioden i Eric Hallströms produktion med verk som ”På ön” (1917), ”En sommardag i Haga” (1919) och ”Vårdag i Humlegården” (1920), som samtliga hänger på muséer idag. ”Soluppgång vid Slussen” är ett viktigt verk från dessa betydelsefulla år.
Eric Hallström räknas som en av de främsta företrädarna för den svenska naivismen. Han debuterade 1917. Med sitt måleri berättade han om minnen från Stockholms utkanter och han arbetade länge med samma motiv. Genom Pelle Molins ”Ådalens poesi” kom han i kontakt med Ångermanland dit han reste för att uppleva de mörka skogarna, den böljande horisonten, de mäktiga älvarna och timmerflottningen, som sedan tog form i hans stockholmsateljé. Hans bilder blir ljusare när han på 20-talet reste till Sydfrankrike och Italien, närmar sig den nya sakligheten, vilket får det naiva att försvinna. Hallströms berättartalang väcks på nytt under 30-talet, när han med starka färger i primitivistisk anda uttrycker sina upplevelser av människor och landskap.
Läs mer