Nils von Dardel

På nyårsdagen 1917 lämnade Nils Dardel ett krigshärjat Europa för att genomföra en resa med destination USA. Med på färden var den gode vännen Rolf de Maré, själv sedan tidigare en rutinerad jorden-runt-resenär. Den 13 januari angjordes New York där man samma kväll besökte Metropolitan för att höra Caruso i Simson och Delila, varvid Dardel somnade under föreställningen. Via bl. a. Florida och Kuba (där vännerna för första gången såg Anna Pavlova dansa) anlände de i slutet av februari New Orleans, lagom till den stora karnevalen.
De dramatiska världshändelserna spelade nu in i resplanerna. Samma månad bröt USA de diplomatiska förbindelserna med Tyskland och en hemresa över Atlanten omöjliggjordes. Att resa hem över Asien sågs emellertid som ett såväl lockande som realiserbart alternativ. En månad senare togs farväl av San Francisco innan en lång resa över Stilla havet vidtog. Efter ett mellanspel i Honolulu var man i april framme i Yokohama.
Japanvistelsen blev inledningen till en kort saga, både poetisk och dramatisk, av genomgripande betydelse för Nils Dardels liv och konst. De Maré och Dardel tog in på Tokyos bästa hotell, Imperial, och avlade genast visit på den svenska legationen, vilken sköttes av minister Gustaf Wallenberg (yngre bror till bankdirektörerna K.A. och Marcus). Familjen Wallenbergs hem, en större trävilla i en modifierad svensk stil inredd med möbler från det gamla Wallenbergska patricierhemmet vid Kungsträdgårdsgatan var ytterst gästfritt samt en samlingsplats för den svenska kolonin.
Resenärerna välkomnades hjärtligt och bjöds omedelbart till den kejserliga körsbärsfesten, Japans stora nationella festdag. Det var här Dardel mötte Wallenbergs 21-åriga dotter Nita. Dardels levnadstecknare Karl Asplund (vilken själv träffade Nita Wallenberg vid ett flertal tillfällen) beskriver Nita som ”en ung, strålande, blond och frisk skönhet, enligt egen utsago något bortskämd och flirtig och naturligtvis firad inom de diplomatiska kretsarna” (Nils Dardel. I. Ungdomstiden 1888 - 1921, 1957).
Den 14 maj reste de Maré hem utan Dardel som hade bestämt sig för att stanna kvar. Dels för att studera den japanska konsten dels för att få umgås med Nita, som han hade förälskat sig i. Två veckor efter körsbärsfesten bjöds Dardel med, som ende herre, på en turistresa till norra Japan, till Hokkaido. Med på resan, förutom Nils och Nita, var fru Wallenberg, Eva af Winklerfelt, en äldre fröken och Anna-Märta Lagerwall, som arbetade som guvernant.
Det finns mycket lite dokumenterat från de Marés och Dardels långa resa. Några kortare anteckningar i de Marés almanackor men inga foton, kameror fick man inte ta med sig och anteckningar censurerades. Kvar finns dock detta skissblock med teckningar från resan till Hokkaido, som Dardel gav till Nita som en gåva.
Karl Asplund skriver följande om några av teckningarna:
Nr 1 – Ressällskapet, från vänster: fru Wallenberg, fröken af Winklerfelt, fröken Lagerwall, fröken Wallenberg och sist konstnären själv, sid 134 - ”Vi ser sällskapet komma tågande i gåsmarsch, först fru Wallenberg med toppig hatt över lösflätorna, klädd i en egendomlig, självsydd frackartad kappa och bärande sitt silkesknyte, sin ”furushiki”, fröken af Winklerfelt stadig och bestämd i sin rutiga ulster och med en knippa paraplyer i handen, den blonda fröken Lagerwall med ett stort paket Karlsbadersalt i väskan, Nita, flickaktigt säker, och sist kavaljeren släpande på väska och rock och bolmande på en cigarr till omväxling med de eviga cigarretterna – det är hela den komiska och gemytliga trevnaden hos ett sällskap på utflykt.”.
Nr 2 – På resa till Hokkaido, sid 134. ”Så ser man sällskapet i den gammaldags odäckade smpanen med sitt drakhuvud i stäven, under tretungad svensk flagg och med mörkhyllta besättningskarlar, mamma Wallanberg nöjd och lycklig i sina originella svarta handskar.”
Nr 3, 4, 5,6, 7 och 9 – Ressällskapet, Fru Wallenberg, Fröken Anna-Märta Lagerwall, Nita Wallenberg, Fröken af Winklerfelt och Nita Wallenberg på tåget och Nita Wallenberg, sid 134. ”I en mästerligt antydande snabbskiss tågar man på järnvägsstationen fram på bred front under eskort av en fet, uniformerad japansk tjänsteman. Och så kommer skisserna från järnvägskupén – man fick kejsarens privattåg till sin disposition – människor tecknade med en okynnig iakttagelse precis som de ser ut under en tågresas sysslolöshet, fröken af Winklerfelt, sedig och eftertänksam, Nita flickaktigt okynnig, kisande mot sin kavaljer, som hon försöker rita av.
Att Dardel såg henne själv med en vaknande förälskelses ögon framgår av den ömt och förtjusande tecknade bilden av henne blomhyllt och burrig vilande mot en kudde med en konvaljeknippe i handen.”