Ernst Spolén

Stockholm Stadshuset och Gyllene salen är ett av Europas mest omtalade och avbildade rum från 1900-talet. Byggnaden och den extraordinära interiören har blivit en symbol för både Stockholm, Swedish Grace och Nobelfesten.

Ernst Spolén (1880 - 1974 ) var en svensk arkitekt, möbelformgivare, akvarellmålare och författare. Spolén utexaminerades från Chalmers tekniska läroanstalt 1903 och var därefter anställd hos Torben Grut, Ernst Stenhammar och Ivar Tengbom. Efter detta arbetade Spolén direkt under Ragnar Östberg, bland annat med inredningsprojektering och möbelformgivning av Stockholms stadshus åren 1911-1923. Från 1916 blev Spolén ansvarig för större inredningsuppdrag och han formgav möbler för Gyllene Salen och salen Tre kronor.

Möbler av Ernst Spolén har enbart vid enstaka tillfällen funnits ute till försäljning på auktion. Auktionens skåp är ritat och utfört som ett förslag till Gyllene Salen i Stadshuset i Stockholm, som invigdes 1923. Under de ca 7 år (1916-23) som det tog att inreda och formge och utföra möbler till Stadshuset försköts stilidealet från nationalromantik mot klassicism och Swedish Grace. Detta innebar att flera möbler som arkitekterna tillsammans med Ragnar Östberg, som ansvarig arkitekt för Stadshuset, hade utfört inte längre passade in i de slutgiltiga planerna. Under projektets gång korrigerade dessutom Östberg vid flera tillfällen möbelförslagen för Stadshusets inredning som helhet. Detta påverkade urvalet av möbler som redan utförts.

Auktionens skåp är ett av dessa föreslagna möbler till Gyllene salen, och dessutom ett mycket ovanligt exempel på möbler från Spolén som därför inte idag finns bevarade i Stadshuset utan har kommit ut på marknaden. Skåpet kom senare att ställas ut på föreningen Verkstadens utställning på Liljevalchs 1920. Spoléns egensinniga möbler från Stadshuset saknar motsvarighet och utmärker sig för sin personliga och uttrycksfulla karaktär. En samtida kritiker, Erik Wettergren beskriver inredningen 1923; – …den slags frihet som präglar Stadshusets karaktär. Östberg och Spolén har förstått varandra. Med samma intensitet, samma individuella egenvilja ha de gått till lösning av varje speciellt rumsproblem, och de ha inte släppt det, förrän det givit sitt allra yttersta av karaktär.

Under projekteringen av Stadshuset hade Östberg bland annat långt gångna planer på att genom möblerna gestalta Stockholms alla historiska skeden. Östberg förordade också inspiration från historiska stilar och andra kultursfärer. Spolén skickades bland annat på en inspirationsresa till Danmark mitt under brinnande världskrig för att mäta upp och studera Ringsteds kyrka, Roskilde Domkyrka, Glyptoteket och Rosenborg Slott i Köpenhamn. De drag av renässans och forntida referenser som kan avläsas i skåpets utformning och detaljrika har sannolikt hämtats från dessa inspirationsresor samt de studier som gjorde över kyrkor, exempelvis Markuskyrkan i Venedig samt Westminster Cathedral i London. Skåpet har samtidigt en för tiden modern karaktär med sin reliefverkan och intarsiamotiv, en kontrast vi sällan ser i andra möbler från 1900-talet. En av Östbergs idéer med Stadshuset var det teatermässiga draget med tydlig kontrastverkan, överraskning och variation. Det här är något som är typiskt för möblerna som Spolén utförde för Stadshuset.

Jämte Svenska Slöjdföreningen var föreningen Verkstaden en viktig sammanslutning i ämnesfältet. Verkstadens medlemmar arrangerade sin första utställning på Liljevalchs konsthall år 1920 men upplöstes redan 1924. Medlemmarna var unga och namnkunniga arkitekter, varav många senare kom att dominera i ämnesfältet, som Gunnar Asplund, Carl Bergsten, David Blomberg, Harald Ericson, Sidney Gibson, Axel Einar Hjorth, Carl Hörvik, Sigurd Lewerentz, Carl Malmsten, Karl Norberg, Ture Ryberg, Axel Melchior Wernstedt och Uno Åhrén. Som konstrast till 1917 års Hemutställning visade föreningen Verkstadens medlemmar en serie rumsinredningar med betydande anspråk på representation, med exklusivt hantverk, påkostade material och inredningar för en mer köpstark publik. Arkitekt Gunnar Asplunds ”Fruns rum” från utställningen 1920 är både omskriven och ofta avbildat i litteraturen.

Under rubriken Möbler och inredningskonst på Verkstadens utställning skrev Arkitekt Carl Bergsten en recension i Svenska slöjdföringens tidskrift. Om Spoléns skåp, som var placerat i pelargången i konsthallen skrev Bergsten:

”I skulpturhallen utställde samma arkitekt ett stort skåp, uppburet av 6 st. skulpterade figurer. Skåpet är ett synnerligen intressant och betydande arbete., särskilt vad dess tektoniska del vidkommer. Där frapperar dess skulpturala utformning., och man förvånas att samma konstnär, när han rör sig inom den rent linjära formgivningen, arbeta med knivvass skärpa och renodlad renässanskaraktär, varemot då det gäller skulpturen. – i de bärande figurerna, han helt tappar samhörigheten., och samma med denna i övrig så rena komposition inplacerar groteskfigurer av rätt så naiv allmogekaraktär. Det är att beklaga, då att dessa figurer falla ur ramen för den övriga kompositionen, då skåpet i övrigt är av betydande konstnärligt värde. Proportion och storleksförhållanden äro ypperliga och träbehandlingen av synnerligt intresse. Skåpet är utfört i ek, och dörrarnas profiler frästa tvärt emot strukturen i trät., vilket åstadkommit en synnerligen intressant ytverkan., yttermera förhöjd av en varsamt, känsligt utförd betsning i ljusbrun ton. Invändigt äro skåp och dörrar fanerat med amarant, vars vackert violetta färg bildar en intressant färgkontrast till den yttre behandlingen. Inredningens verkan förhöjes yttermera av en fyndig linjär uppdelning av dörrpartier och en sparsam dekor av dessa i figural intarsia.”

Att skåpet ursprungligen var formgivet som förslag till Gyllene salen i stadshuset hade möjligen Bergsten föga kunskap om. Med sin dekor starkt påverkad av historiska referenser och Östbergs idéer om det teatermässiga draget med tydlig kontrastverkan, överraskning och variation var skåpets säregna karaktär något som många hade svårt att begripa och sätta i en kontext.

En annan kritiker, Erik Blomberg, skrev också om Spoléns möbler. I Svenska Slöjdföreningens tidskrift 1923, återfinns ett synsätt hur Spoléns möbelformgivning togs emot av sin samtid:
”Jag tror han blir mera sig själv då han får ”dikta dristigt fritt som nycken” och slösa med fantastiska och praktfulla former. Då möter han också byggherren(Östberg), som likaledes har en fot kvar i 1890-talets exotiska esteticism, i den unge Heidenstams ”vallfarts- och vandringsår”. Han kan då söka förgäves, men han kan också med ett djärvt grepp finna den gyllene kungaringen, som i Gyllene salens originella Möbelkompositioner, absolut förkastliga som möbler i vanlig mening, men på sin plats i denna romantiska och expressionistiska miljö. Det är en bysantiskt barbarisk glans över dessa praktpjäser…”