"New York, Studio 54", 1979.
Signerad Hasse Persson och numrerad 8/12. Silvergelatinfotografi, bildyta 45 x 30 cm.
Den 8 november 2014 intervjuades Hasse Persson om Studio 54 på Barnebys.se:
"Det finns ingen nattklubb som är så omtalad som Studio 54. Det måste ha varit magiskt att ha varit där när det begav sig. I vad vilade magin?
Studio 54, som öppnade 1977, blev inom några få månader världens mest omtalade diskotek. Det var väldigt svårt att komma in. Själva discot var som stort som en fotbollsplan. Det rymdes 1000 personer i lokalen och ofta stod det ett par tusen personer utanför. En av anledningarna till dess speciella dragningskraft låg i den blandning av gäster som befann sig i lokalen samtidigt. Ägaren, Steve Rubell hade en fenomenal förmåga att handplocka sina gäster och strävade alltid efter att skapa en "mixed salad" för att uppnå mesta möjliga magi på dansgolvet. Den optimala mixen bestod av 20% homosexuella män, 5-10% lesbiska och transvestiter. Resten skulle bestå av celebriteter av skilda slag, uppblandade med miljonärer från Latinamerika och gärna "Euro-trash" på New York-besök samt "street kids" från Harlem, men även äldre kvinnor och mogna män. En av de äldsta gästerna var Disco-Sally. Hon var runt 80 år och dog mitt på dansgolvet. Många av gästerna var oerhört berömda såsom Andy Warhol, Bianca Jagger, Calvin Klein och Truman Capote.
När man tittar på fotografierna finns det en väldig dynamik i bilderna. Ibland är det genom människornas olika klädsel eller avsaknad av dem, ibland i de avporträtterades rörelser. Andra gånger i känslouttrycken. Är det medvetet?
Ja, det är så det var på Studio 54! Först tyckte jag att bilderna blev platta, men sedan började jag experimentera med slutaren. Jag öppnade den i trettio sekunder samtidigt som jag använde blixt. På så sätt fick jag med discoljuset och discokulans effekter och lyckades förmedla stämningen och rörelsen från dansgolvet. Scenen rullade liksom vidare. Nästan som en stillbildsfilm. Tidsandan och den rådande drogkulturen var vad som möjliggjorde detta hedonistiska "paradis" – mellan himmel och helvete. Eller som någon klok person har sagt: Studio 54 existerade efter p-pillret, men före aids och medan man fortfarande betraktade kokain som ett hälsopreparat.
Var det aldrig problem när man lyfte upp en kamera?
Jag hade i stort sett ensamrätt på att fotografera inne på klubben, bortsett efter vissa stora filmpremiärer, då vissa fotografer fick fotografera i fem minuter innan de åkte ut. Jag var väldigt diskret. Var det någon som viftade med ett finger för att de till exempel var där i fel sällskap lät jag bli. Jag var verkligen nära och arbetade med vidvinkel. Det är ingen på bilderna som inte vet att de blivit fotograferade.
Överensstämmer myten med verkligheten när det gäller Studio 54?
Studio 54 var världens mest berömda ställe. En del av mystiken var att det var så svårt att komma in. Det var nästan lika spännande att stå i kö och se om man inte kom in som det var att komma in. Det fanns inga synliga vakter på stället och var man väl utvald i kön rådde det demokrati på dansgolvet. Jag har dansat med både Liza Minelli och Bianca Jagger. Inne på stället var alla jämbördiga. De bästa festerna var i samband med Halloween och nyårsafton."