Gunnar Berndtson

Gunnar Berndtson (1854-1895) var redan på sin tid en mycket uppskattad salongsmålare, känd för sina tekniskt skickliga och detaljrika arbeten. Berndtson inledde sin konstnärliga bana under det händelserika 1870-talet, då Dusseldorf-skolans inflytande över konsten var tvungen att ge vika för de nya strömningarna från Paris. Lockad av sin jämnåriga goda vän Albert Edelfelt var Berndtson bland de första konstnärerna som styrde färden direkt till Paris, utan att ta omvägen via Tyskland. De båda konstnärsvännerna delade ateljé och lärare och flytande i franska som de var rörde de sig vant och sorglöst i salongerna med den franska kultureliten och societeten. Någonting som inte alltid sågs med blida ögon av andra finländska konstnärer som också var bosatta i Paris under denna tid.

Edelfelts och Berndtsons konst uppvisar många gemensamma drag i utförande och uttrycksätt. De blev båda starkt influerade av Jean Louis Ernest Meissonier (1815-1891). I Berndtsons konst kan man spåra inflytandet i hela hans produktion, emedan Edelfelt relativt snabbt frigjorde sig från Meissonier.

För alla konstnärer, särskilt de som verkade i Paris, var den stora drömmen att få ett verk godkänt till någon av Paris konstsalonger. Berndtson lyckades med detta år 1978 med målningen ”Kammarmusik”. Den balanserade kompositionen och tekniska briljansen fick mycket beröm och målningen är ett gott exempel på den perfektionism Berndtson eftersträvade; total kontroll över bild och situation. Året därpå färdigställer han målningen ”Konstkännare i Louvre”, som i sin tekniska virtuositet inte hade överträffats i vårt land. Verket kan betraktas som hans genombrott och framgången tog sig bland annat uttryck i ett flertal porträttbeställningar. Till exempel familjerna Sinebrychoff och Cygnaeus håller uppe Berndtsons skrala ekonomi under denna tid.

År 1881 är det dags för nästa storverk, ”Brudens visa”, som skildrar en bröllopsfest, där bruden har rest sig från bordet och tackar de närvarande för den påkostade festen. I denna målning ser man en klar utveckling mot ett nytt måleri, den nya ismens-realismens-betoning på det självupplevda och äkta ställer krav på konstnären att förmedla en ögonblickssituation. Förutom detta lyckas Berndtson med konststycket att lyfta fram karaktärsfyllda porträtt och framför allt att skildra avspänd, glad atmosfär, känslor och värme. Det uttrycksfyllda verket toppas av utsökta stoff- och yteffekter. ”Brudens visa” möttes av bifall var den än ställdes ut och fortfarande idag förekommer det flera tolkningar om varför konstnären komponerat helheten som han gjort och vad som egentligen försiggår på tavlan.

Under åren 1894 och 1889 hämmas Berndtsons skaparkraft kraftigt av sjukdom och det är först vid ingången till 1890-talet som han inleder en ny relativt stark period. Vid denna tid verkar han också som lärare för bla. Magnus Enckell, Helmi Biese, Väinö Blomstedt och Ellen Thesleff under den sk ”Berndtsonska akademin”. Han fungerade även som lärare vid Konstföreningens ritskola och var ordförande för Konstnärsgillet. Han avled den 8 april 1895, endast 40 år gammal.