Eugène Jansson

I mitten av 1890-talet förändras Janssons måleri i och med flytten till Mariaberget på Södermalm. Han bor på flera olika adresser; Timmermansgatan, Bastugatan och Hornsgatan och inspireras av vyerna från och miljöerna kring dessa gator. Ungefär samtidigt visades Edvard Munchs konst i Stockholm för första gången och Eugène Jansson tog intryck av Munchs expressiva måleri med laddade motiv. Under denna period föds Janssons blåmåleri med djupt symboliska målningar med gatubilder och stadsvyer från söders höjder utförda i en poetiskt blå skymning.

Nils G Wollin skriver i följande om auktionens verk Timmermansgatan: ”I Timmermansgatan (1897, kat. n:r 87) har konstnären inriktat husraderna rätvinkligt mot bildytan. Från förgrundens trappor ledes blicken ned till den lägre belägna gatan bort mot horisonten. Det är en töcknig vinterafton med tung, gråblå luft. Intet levande är synligt. Det konstnärliga intrycket baserar sig på det töckniga lyktskenet i kadmium och lack och dess motsättning till den smutsigt gråblå och ultramarina omgivningen.” (SAKs publikation XXVIII, sid 94).

I sin bostad hade Eugène Jansson ett piano och spelade ofta stycken av Chopin, framför allt hans 21 nocturner. Dessa stycken, även kallade ”nattens sånger” inspirerade Jansson i hans skildringar av Stockholmsnatten. Musikaliteten skänker ytterligare en dimension till målningarna från denna period.

Patrick Steorn, f d chef för Thielska museet, Stockholm, skriver följande om Eugène Jansson:
”Eugène Jansson blev känd som en person med stort intresse för kroppskultur som atletiska och gymnastiska övningar, friluftsbad och idrott. Oavsett om motivet är den folktomma Österlånggatan eller ett myller av nakna manskroppar på Flottans badhus är det olika urbana platser, rum, aktiviteter och nöjen som gestaltas genom hela konstnärskapet. Framväxten av mer eller mindre dold homosexuell subkultur är en viktig del av den tidiga modernitetens urbana landskap. Janssons olika motivkretsar – mörka gator och badhus – knyts samman i att de skildrar platser där män som älskade män kunde träffas och knyta kontakter. De blåtonade stockholmsmålningarna kan ur detta perspektiv ses som bilder av nattligt flanerande där gatornas tomhet också antyder ett potentiellt möte. På så vis är Janssons målningar egentligen alltid befolkade, även om de under 1800-talets sista decennier oftast är tömda på människor.”

I auktionens målning ”Timmermansgatan” suddar Eugène Jansson ut gränserna mellan fantasi och verklighet. Genom att använda sig av otaliga nyanser av blått återger han ett gränslandskap mellan dröm och verklighet och skapar ett djup som drar in betraktaren i bilden. Ljuset från gatlyktorna ger målningen ett magiskt skimmer och leder betraktarens blick ner i bråddjupet.

Eugène Janssons levnadstecknare Inga Zachau skriver följande om Janssons säregna bruk av en övervägande blå palett:
"Eugène Jansson var den djärvaste koloristen av sekelskiftesmålarna, expressiv i sin konst, passionerad, originell och radikal. Medan hans generationskamrater på 1890-talet målade nationellt romantiska hembygdsskildringar från Bohuslän, Öland, Värmland, Lappland eller Dalarna förblev han i Stockholm, som var hans hembygd, det landskap där han upptäckte nya motiv: staden i skymningen och om natten, målad i en färgskala som omfattar alla blå nyanser. Eugène Jansson är Stockholmsskildraren framför alla andra".