Öyvind Fahlström

Bo Nilsson har komponerat en stråkkvartett med samma namn som målningen (Dungen för de stundande lyckliga tilldragelserna), vilken framfördes på Biennalen i Venedig 12 juni 1962.

Bukowskis är glada att kunna presentera ett centralt och viktigt verk av den nu så aktuelle allkonstnären Öyvind Fahlström, en av Sveriges viktigaste konstnärer under 1900-talet. Fahlströms betydelse framkommer väl i den pågående utställningen på Sven-Harrys konstmuseum med titeln ”Party for Öyvind”. Genom utställningens upplägg tydliggörs Fahlströms breda kontaktnät med tidens ledande internationella konstnärer såsom den gode vännen Roberto Matta, Robert Rauschenberg och Jasper Johns. Den aktuella målningen utfördes i Rom 1958 och valdes ut att tillsammans med tre andra verk ingå i den ambulerande utställningen ”Twelve Swedish Painters". Av Fahlströms verk valdes just denna målning att avbildas i katalogen och den såldes direkt till Galleri Helands ägare, Hans Heland.
Fahlströms verk från sent 50-tal och fram till flytten till New York 1961 kännetecknas av att varje enskilt verk är utfört i helt olika stil men ändå direkt igenkännligt som ett verk av konstnären. Hans måleri från perioden upplevs aktuellt även idag och nerven i teckningen kombinerat med känslan för färgen ger Fahlströms verk en uttrycksfull kraft som är tämligen unik. Av målningarna utförda under samma period är auktionens verk ett av de vackraste och har en helt unik utställningshistoria.

"il boschetto dei prossimi lieti eventi /Lunden för de följande glada händelserna"

Enligt Öyvind Fahlströms egna noteringar utfördes "il boschetto dei prossimi lieti eventi", i Rom, mellan november – december 1958. Målningen är typisk för konstnärens sena 50-talsperiod, såväl vad gäller färg- som formmaterial.
Fahlström hade funnit sin konstnärliga formel med det elva meter långa verket Opera (1952-53). Nu konstruerade han sitt första formalfabet, tecken som återkommer och moduleras framöver och som, enligt honom själv, markerade ”slutet på åren med spontanism, numera handlar det om en blandning av spontanitet och att utveckla olika systematiska tillvägagångssätt”.
I den internationella samtidskonsten uppehöll sig Fahlström nära spontanisterna, men han ville differentiera det traditionella synsättet och omdefiniera begrepp som figuration & nonfiguration. I en artikel om Fransisco Nievas bilder, skriver han: ”Vi möter ett slagkraftigt och relationsspinnande teckenmåleri… Vi står inför ett måleri så formklart och så sprängfullt av nytt innehåll att frågan om nonfiguration eller inte blir lika meningsfull som att fråga sig om en linje har en eller två sidor”. Här beskriver Fahlström osökt vad han själv ville uppnå i sitt måleri.
Problemet som Fahlström nu ställde sig inför var att skapa en struktur, ett rikt nät av relationer, för att kunna närma sig dimensionen av reell tid – rörelse, som redan fanns inom andra konstarter som filmen, teatern, musiken.
I valet mellan figuration eller nonfiguration valde Fahlström en egen linje och en egen term: signifiguration. Om detta nya begrepp, som handlar om att gestalta betydelser, skrev han ett tio sidor långt manifest. Fahlström var vid sidan om mycket annat även svensk mästare i manifest. Även om han på 60-talet övergav denna inriktning fick en uppsättning formelement fortsatt leva vidare i den konst han skapade i New York.
I målningen "il boschetto…" ser vi en uppsättning av Fahlströms teckenformer i förvandlingar, formelement som turneras i alla hans målningar från perioden. För Fahlström var igenkännandet viktigt, att karaktärerna (formerna) återkommer.
Hur kan man läsa hans bilder? Även i de till formatet ordinära dukarna spränger Fahlström in olika tidskeenden och handlingsförlopp. ”Målningen kan inte fattas som en helhet i en blick. Den måste fattas som en rad situationer och skeenden, fria, ingripande i andra, lösgörande sig ur andra, inkapslade i större.” Inget ”är” utan ”håller på att”. Fahlström hade storstilade avsikter att försöka få fram ett ”strukturmedvetet sätt att se” hos sin publik; det ingick i projektet att skapa en signifigurativ konst.
I målningen "il boschetto…" ser vi blixtar, zick-zackformer, moln, trådkorgar, linjetäta streckade partier, slingor, vågor och utflöden. Intrikata skeenden, och en kraftmätning mellan spontana initiativ och tecknens mer stabila igenkännbarhet, som gör det till en levande komposition. Betraktarens avstånd till målningen blir också en viktig variabel för konstnären.

De titlar konstnären satt på sina verk utgör ett eget kapitel. De avser inte att ge betraktaren en ingång, en förståelse av något avbildat. Det vore ett misstag att tro att vi hittar fram till Öyvind Fahlströms konst, genom hans verktitlar. Det är poeten Fahlström, med fem refuserade diktsamlingar under sängen, som uppfunnit dem, och ofta hittar han på nya ord.
Men vad är det för en ”lund” Fahlström refererar till i titeln? Kanske är det oss betraktare han anspelar på, vad vi skall uppleva framför målningen, inför lunden för de följande glada händelserna. Kanske för att utröna om vi utvecklat ett strukturmedvetet sätt att se.

Teddy Hultberg, författare, Fahlströmforskare
Oktober 2021