Waldemar Lorentzon

Waldemar Lorentzon, av vännerna kallad "Walle", hängav sig under 1920-talet framför allt åt kubismen. Genom maskiningenjör Egon Östlund, konstsamlare och mecenat, träffade Lorentzon tillsammans med kusinerna Axel och Erik Olson den varmt beundrade Gösta Adrian-Nilsson - GAN - sommaren 1919. Ett möte som hade en avgörande betydelse för den unge Lorentzon. GAN delgav sin syn på den samtida konsten och diskuterade den dyna-miska proportionen och de andra konstteorierna som han några år senare publicerade i häftet Den gudomliga geometrien. Han uppmuntrade även de unga tre att realisera sina konstnärsdrömmar. Hösten 1919 fick Lorentzon möjlighet att studera i Stockholm. Först gick han på Carl Wilhelmsons skola och påföljande år hade han Axel Wallert som lärare på Althins. Resultaten från dessa två år ställdes ut i Halmstad hösten 1921.

Den 8 februari 1924 anlände Waldemar Lorentzon och hans kusin Erik Olson till Paris. Den kosmopolitiska dynamiken i den franska huvudstaden gjorde starkt intryck på de båda unga konstnärerna. Den 1 mars flyttade de till skulptören Källströms två rum på Rue Notre-Dame-des-Champs 86, en välkänd adress i konstnärskretsar. Isaac Grünewald hade ateljé en trappa upp, alldeles intill kompositören Gösta Nystroem. Ett par dagar efter inflyttningen blev Lorentzon och Olson presenterade för Léger i hans ateljé som låg mitt över gården. Detta möte kom att få stor betydelse för de unga konstnärernas fortsatta utveckling under 1920-talet. Légers kubistiska måleri blev en viktig impuls samt inspirationskälla och de båda absorberade mästarens teorier när de började som elever i Légers skola ”Academie Moderne”. Léger förde vidare sina idéer till eleverna och inspirerade dem att uppfatta de plastiska formerna i den närmaste omgivningen: trafikskyltarnas skivor, fabriksskorstenarnas tubformer m.m. De lärde sig att bygga upp bildytorna med arkitektoniska storskaliga former samt avgränsade volymer i rena klara färger.

Första mötet med denne konstnärsgigant blev en betydelsefull vändpunkt de båda svenskarnas konstnärskap. I Légers ateljé arbetade de flitigt och inspirerat, och inhämtade all kunskap den store mästaren lärde ut. Dessvärre tvingades "Walle" att resa hem bara efter några månader på grund av att pengarna tog slut. I slutet av oktober ställde Fernand Léger ut tillsammans med sina skandinaviska elever: Otto G Carlsund, Franciska Clausen, Erik Olson och Waldemar Lorentzon. Utställningen skulle ha öppnats den 20 oktober, men Walles dukar hade ännu inte anlänt från Sverige och man fick skjuta på vernissagen till den 28 oktober. Erik Olson skrev om utställningen i ett brev till brodern Axel:

"Det är nu överståndet - allt bråket med den försenade utställningen. Om aftonen den 27 kl 8 anlände Lorentz' bilder. Vi fingo ut dem tack vare Légers hjälp. Utställningen hängdes - och nästa dag, den 28 okt kl 2 e.m. öppnades Maison Watteau med vår vernissage. Publiken var talrik och intresset stort. Självaste Grünewald gav mig vitsord [...] Jag är mycket glad över att Walles tavlor hunno fram i "Grevens tid". Han har dock en sabla tur... Hans tavlor skilja sig ganska mycket från vår stil. Där är mera Picasso och Severini, en helt annan ton i våra [..] Walles vägg vittnar om ett gott målartemperament. Vi andra verka mera kyliga i formen, mindre sinnliga i färgen, mer konstruktiva som Léger."

Auktionens målning "La fille au pot de fleurs" ingick i utställningen på Maison Watteau och visar influenserna från Légers undervisning där han lärde sina elever att bygga sina motiv arkitektoniskt och koncentrerat samt att använda stora former och volymer samt klara tubfärger. Waldemar Lorentzons sällsynta målningar från andra hälften av 1920-talet utgör en höjdpunkt i hans konstnärskap, innan han tillsammans med övriga medlemmar i Halmstadgruppen övergår till surrealismen under 1930-talet.