Evert Lundquist
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"Place de la Concorde"
Signerad Evert Lundquist och daterad 1934 (?) Duk 88 x 116 cm. Med otydlig dedikation.
Tilläggslista
Good condition. Insignificant surface dirt.
Proveniens
Gummesons konstgalleri, Stockholm
Övrig information
Evert Lundquist växte upp i en borgerlig, traditionell miljö i Stockholm. Redan i tidig skolålder intresserade han sig för teckning men i övrigt var hans betyg undermåliga i de flesta ämnen. Han stöttades dock av sina föräldrar och efter ett års studier på internatskola i Dresden kunde han ta sin realexamen som privatist med goda betyg 1923. 20 år gammal började han studera på Carl Wilhelmsons målarskola på Odengatan, där han trivdes mycket bra. Därefter följde en längre vistelse i Frankrike, först i Sydfrankrike och sedan i Paris, där han skrev in sig på Académie Julian, samma skola som hans lärare Carl Wilhelmson studerat vid under 1890-talet. När han kom hem 1925 sökte han till Konstakademien och kom in. Även här hade han under en period Carl Wilhelmson som lärare. Wilhelmson var också en av de få som trodde på Lundquist som konstnär. Debuten skedde 1934 på Konstnärshuset i Stockholm. Då hade han börjat söka sig fram till ett nytt uttryckssätt, med pastost pålagd färg och monumentala former, något som senare skulle komma att bli hans signum. Själv upplevde han sig som en outsider i svenskt konstliv vid den här tiden. Matisse-elevernas dominans var bruten och gruppen kring Färg och Form hade fått ökat inflytande. Han kände sig inte hemma i något av lägren.
Efter att ha sett Albin Amelins utställning på Svensk-Franska Konstgalleriet 1932 väcktes Evert Lundquists förkärlek för pastos färgmassa. Efter en kort vistelse i Paris 1933 tillkommer den stora och välkända målningen ”Jardin du Luxembourg” som visar honom vägen vidare på måleriets väg. Ett uppslitande kärleksförhållande får honom ur balans under några år då han skapar pastost. Hans psykiska hälsa går upp och ner och samma klangbotten av motpoler står också att finna i hans konstnärliga alster, ibland är det lätt och svävande och ibland är det tungt och tätt. Dessa kontraster håller i sig fram till slutet på 1930-talet då han går in i en period där formerna och måleriet blir ännu tyngre.
Det är svårt att nog understryka betydelsen Lundquist har haft för yngre generationers konstnärer.
Konstnär
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer