Carl Larsson

Porträttet avbildar skriftställaren och konsthistorikern Carl G. Laurins hustru Gunilla (född Petre) med yngste sonen Erik i knät. Modellerna är avbildade i familjens skrivrum i den imposanta våningen på Bellmansgatan 6 i Stockholm. Adressen omges av ett visst skimmer då fastigheten i fråga, "Mälarpalatset", utgör ett, näst intill, omistligt inslag i Södermalms stadsdelssilhuett.

Holger Nyblom skriver följande i sin artikel 'Hos Carl G. Laurin' (införd i "Svenska hem i ord och bilder", 1924):

"Bellmansgatan 6, vid Mariahissen, är ett av stadens mest synliga och dominerande hus. Silhuetten därav följer en långt ut mot inloppet från Saltsjön, och när man stävar åt motsatt håll i Mälaren, är det en av de sista linjerna, som förtona mot himlen. Det är också en underbar utsikt däruppifrån med det vackraste av Stockholm i koncentrat utbrett inför en. Jag undrar ej på, att när man en gång funnit ett näste där bland söderklipporna, vill man ej släppa det ifrån sig. Det är också häruppifrån, som de av Carl Laurin sedan gammalt beundrade och omhuldade konstnärsförbundarna hämtat sina mest poetiska Stockholmsmotiv. Främst Eugène Jansson, vilken hade sin atelier i närheten och girigt insupit stämningsskiftningarna över Mälarvattnet från dygnets alla stunder".

Intressant nog hängde också ett imponerande Stockholmsmotiv av just Eugène Jansson i vardagsrummet i våningen i fråga. Eller borde man rent av uttrycka sig enligt "våningarna"? Nyblom fortsätter nämligen:

"I två våningar ovanpå varandra är Laurinska hemmet beläget, ovanligt för att vara i ett svenskt bostadshus, men den långvarige hyresgästen har fått styra och ställa med inredning och förening av de bägge våningarna, hur han behagat".

Carl G. Laurin flyttade in i fastigheten när den var nybyggd år 1892 och bodde kvar där till sin död år 1940. Hans hem i östra hörntornet, med strålande utsikt över Riddarfjärden, var under de första decennierna på 1900-talet en populär samlingsplats för Stockholms kulturelit. Grannar var bland annat konstnärerna Hanna och Georg Pauli. Hanna Paulis berömda målning "Vänner" (olja på duk, 204 x 260 cm, 1900-1907, NM 1723) i samlingarna på Nationalmuseum i Stockholm målades med bakgrund av makarna Paulis lägenhet i huset. Faktum är att familjen Laurins betydelse som hyresgäster i fastigheten lett till att byggnaden sedan länge är känd som Laurinska huset.

Porträttet av Gunilla (inom familjen allmänt känd som "Gunillen") och Erik utfördes på plats i skrivrummet (där det sedermera kom att hänga tillsammans med Carl Larssons porträtt av maken Carl G. Laurin, från samma år, samt de tidigare av Carl Larsson utförda porträtten av familjens söner Gösta [akvarell, 60 x 48 cm, 1898, privat ägo] samt "Murre"/Casimir [akvarell, 58 x 46 cm, 1900, NMB 2528, Nationalmuseum, Stockholm] ) med gråa väggar, grönboaserade dörrar och låg panel.

Möbeln, vilken "Gunillen" och Erik avbildats sittande i förtjänade en egen presentation i Holger Nybloms artikel:

"Möbeln, utförd i ljus, man kan säga blek björk med grönt handvävt tyg sätter avgjort sin prägel på rummets karaktär. Den har sitt alldeles unika intresse, då den ritats av Ragnar Östberg, träinläggningarna äro tecknade av Nils Kreuger och utförda av fröken Viggo Johansen på bröderna Erikssons verkstad i Arvika, där hela möblemanget tillkommit. De stora långsmalnande fåtöljerna, de smala högryggade stolarna, skrivbordet och det ganska tunga, i linjer något utflytande skåpet är typiskt för den möbelkonst, som presenterades på 1909 års utställning i Stockholm".

Det alldeles speciella band som fanns mellan konstnär och modeller, när det gäller Carl Larsson och familjen Laurin, framgår av Holger Nybloms beskrivning i "Svenska hem i ord och bilder":

"[...] över hörnsoffan - i stil överensstämmande med övrig sittmöbel - äro samlade Carl Larssons från hans utställningar bekanta porträtt av bägge föräldrarna och de två äldsta sönerna Laurin som små gossar. Carl Larsson tillhörde Carl Laurins allra närmaste och käraste umgänge, och det är också med verklig förståelse för den familj, vilken här 'suttit' för hans mästarpensel, som den oförliknelige svenske familjemålaren på duken fäst de för honom kära personerna" (fig. 1).

Kompositionen utfördes även som etsning fyra år senare ("Gunilla och Erik", 1909, plåt: 14,6 x 19,7 cm, Hjert & Hjert 64, fig. 2).