Carl Larsson

"När man tänker på Carl Laurin, tänker man sig honom närmast såsom konstälskare och förståsigpåare. Man gör det med rätta, och man bör göra det med tacksamhet. Ty hur öde var ej Sverige i konstväg, innan Carl Laurin tog hand om saken...".

Citatet är hämtat ur konstnären Carl Larssons artikel om skriftställaren och konsthistorikern Carl G. Laurin i tidningen IDUN, söndagen den 7 januari 1912 (fig. 1).

Carl G. Laurin hyste stor beundran för Carl Larssons konst. Per Hedström berör detta i Nationalmuseums utställningskatalog "Carl Larsson. Vänner & ovänner" från 2013: "I Laurins 'Konsthistoria', som utkom år 1900, är det Carl Larsson och Johan Tobias Sergel som får mest utrymme av de svenska konstnärerna".

Att Laurins beundran för Larsson, i alla avseenden, var besvarad från konstnärens håll framgår tydligt i Larssons artikel vilken fortsätter:

"Nu tar jag ner från bokhyllan hans Konsthistoria och bläddrar i den. Hvilket genistreck! I denna den mest koncentrerade konsthistoria jag känner får du alla tiders och all världens konst i en volym, som man bekvämt och trefligt kan hålla i handen. [...] Ledd vid hans hand går läsaren mysande och strålande ur den ena stilarten in i den andra, presenteras för än en egyptisk byggmästare, än för en ädel renässansmålare, än för en halfliderlig rokokoskulptör, än för Zorn och Liljefors, och, ja, så är boken redan slut, och du är en verkligt konstbildad, och Laurin lämnar dig ifrån sig såsom en bättre och finare människa".

Det var tack vare Carl och, brodern, Thorsten Laurins initiativ att år 1897 bilda föreningen "Konsten i skolan", som Carl Larsson år 1898 fick uppdraget att dekorera Norra Latinläroverket i Stockholm med sin fresk "Skolungdomens korum" (295 x 750 cm, utförd alfresko sommaren 1901, Folkets hus - Norra Latin, Stockholm).

I sina memoarer ("Jag Carl Larsson. En bok om och på både gott och ont", postumt utgiven år 1931) ägnar Carl Larsson ett helt kapitel åt "Bröderna Laurin". Konstnären skriver där, bl. a. :

"Det var då vi bodde på Stora Glasbruksgatan. Det var också vid en av dessa dystra perioder, då jag kände mig utblommad, beredd att packa ihop, ge tusan i konsten och nöja mig med vad jag hittills verkat i det avseendet. Så kom en vindil genom dörren och med den en ung man, mera blond än brun, med ett icke precis vanligt sätt att tala och föra sig. [...] 'Mycket charmerad!' yttrade jag slappt men tänkte: 'Det var fan till karl att prata'. Men som vad han sade var behagligt för mina öron och för min slocknande självtillit, började jag lyssna, fann snart att det var en som hade reda på både sig själv och andra. Han kom ofta och för varje gång klev han ett stycke längre in i mitt hjärtas sal. En dag hade han sin bror med sig, en mera brun än blond, och stillsammare. [...] Dessa voro Carl och Thorsten Laurin, och vad jag skyller dem kan jag icke med ord ge uttryck åt. [...] Tacksamt gav jag dessa unga män min varma vänskap. Och skulle jag icke det? Dessa vakna, outtröttliga, verkligt levande människor, människor i sin prydno, purrade upp mig ur duvenheten, tvingade mig åter tänka och arbeta; och när jag nu eftersinnar vad allt jag gjort sedan dess, tack vare denna knuff för väl tjugu år sedan, då känner jag på mig, att hade dessa änglar från Mamres lund icke just då trätt upp i mitt tjäll så hade jag varit andligen fattigare nu än jag är".

Bröderna Laurin kom att spela en viktig roll i Carl Larssons liv som mecenater och kamrater och konstnärens tacksamhet och beundran lyser igenom i föreliggande vackra porträtt där modellen blickar ut över Stockholm från sin imposanta bostad på Bellmansgatan 6 (fig. 2). Konstnären har avbildat modellen i profil i dennes skrivrum, subtilt belyst av dagsljuset där han står vid ett av de stora fönstren. I bakgrunden skymtar en direkt referens till svensk konsthistoria: bokhyllan hade ritats av arkitekten Ragnar Östberg och de dekorativa inläggningarna var formgivna av konstnären Nils Kreuger.

Kompositionen utfördes även, i beskuren form, som etsning året därpå ("Carl Gustaf Laurin", 1906, plåt: 11,8 x 15,7 cm, Hjert & Hjert 54, fig. 3).