Helene Schjerfbeck

Delvis på grund av hälsoskäl flyttade Helene Schjerfbeck år 1902 till den lilla orten Hyvinge, fem mil norr om Helsingfors. Här kom hon att leva tillsammans med sin mor i en liten lägenhet om ett rum och kök. Arrangemanget varade fram till moderns död år 1923. Under de femton första åren i Hyvinge avstod Schjerfbeck från att resa till Helsingfors. Hon fortsatte emellertid att måla och sände regelbundet in verk till utställningar och utlottningar i såväl Helsingfors som Åbo. Viss kontakt med omvärlden förelåg även under dessa år. Huvudsakligen via korrespondens med vänner samt genom prenumerationer på internationella konsttidskrifter.

Modellerna hämtades ur Schjerfbecks omedelbara närhet i Hyvinge där det vardagliga hamnade i fokus. Det var vedhuggare, arbeterskor och barn till grannar som avporträtterades och det som vi numer känner som det typiskt ”Schjerfbeckska” blev allt tydligare då isoleringen från omvärlden tilltog. Det stora intresset för de gamla mästarna, främst renässansens Cimabue och Fra Angelico samt, den något senare, El Greco kom att under denna del av konstnärskapet att spela en påtagligt tilltagande roll i hennes produktion.

Föreliggande sparsmakade samt raffinerade porträtt tillkom under dessa år vilka kom att bli en betydelsefull övergångsperiod i hennes konstnärskap. Isoleringen gav Schjerfbeck tillfälle att finna sin egen väg. Under åren i Hyvinge utvecklades Schjerfbecks säregna, förenklade och starkt koncentrerade formspråk i en uttalad modernistisk riktning.

Utmärkande för Schjerfbecks porträttmåleri från perioden är stillheten där den klassiska genrens neutralitet lämnar betydande utrymme för betraktaren att fördjupa sig i de måleriska värdena utan att distraheras av några påträngande berättande aspekter. Hennes porträtt vittnar även om hur konstnären genom sin avskärmande ensamhet har nått fram till den väsentliga kärnan i sitt inre liv där tankens koncentrerade djup bär fram ett budskap om beröring och kontakt. Det avskalade och rena måleriet var delvis påverkat av de japanska träsnitt som Schjerfbeck studerade under åren omkring 1908.

Einar Reuter skriver, med anledning av föreliggande katalognummer, följande i "Helena Schjerfbeck", 1953:

"Den lilla flickan Fanny hade hon tänkt på som modell för ett par år sedan, och nu besluter hon sig för att måla flickan. På 80-talet skulle flickan ha varit en utmärkt modell med sitt litet violettskiftande ansikte och sin mjöliga hy. Nu hade Helena gärna velat ha modellen litet annorlunda, men när Fanny sedan kommer, känner hon sitt hjärta värmas. Just en sådan liten varelse vill hon måla, känna den nära sig under några korta stunder. Hon tycker, att hon endast i en akvarell kan få fram det spröda i gestalten. Hon målar åter i grått och brunt, låter papperet ge ansiktsfärgen, sätter bara in någon tunn, blågrå skugga och litet vitt på näsan och överläppen, ockra i de hängande hårtestarna. Men målningen verkar ändå litet för färglös på detta sätt, och Helena tar djupgrön pastellfärg, som hon gnider in i bakgrunden. Då blir målningen mera mättad, får större djup. Hon tar gouache och i ett enda svep gör hon den bredskyggiga hatten svart. Litet blått stryker hon på klänningen, men hur det är, passar det inte, och hon måste 'skura' bort det. I stället drar hon ett skimrande blått band från axeln ner över bröstet - något hos modellen kräver detta blåa. Arbetet tar många månader i anspråk. Hon håller bilden vänd mot väggen, när hon inte målar på den, tar fram den gång på gång för att se på den med utvilade ögon, se vad bilden ännu fordrar, sätter in någonting nytt, ändrar någon detalj, gnider på något ställe, svagt och försiktigt. Men vilken verkan en sådan liten retusch kan ha för helheten! Allt hennes arbete tjänar bara detta enda: att få fram en glimt av det hon har sett i denna barnasjäl. Det inre liv, som vibrerar under ytan".

Enligt Einar Reuter så bevarade Schjerfbeck föreliggande komposition under en lång tid innan hon slutligen bestämde sig för att sälja den: "Länge håller hon tavlan hos sig, sedan säljer hon den till Kahlroth. Hos honom hänger den sedan i åratal, utan att någon fäster sig vid den".

Om Schjerfbeck själv kände tomhet eller saknad efter akvarellen då den väl lämnat henne är svårt att säga. Välkänt är emellertid det faktum att hon i sitt konstnärskap ofta återvände, inte sällan långt senare, till sina mest lyckade kompositioner. Det främsta exemplet härpå torde vara "Balskorna" (olja på duk, 58 x 65 cm, privat samling) från 1882 vilken utfördes i en ny version (olja på duk, 62 x 68,5 cm, privat samling) omkring 1939/1940. Även när det gäller "Flicka med blått band" fann Schjerfbeck anledning att återvända till sin ursprungliga version från 1909. Under det s.k. "Fortsättningskriget" mellan Finland och Ryssland år 1943 utförde Schjerfbeck två repliker av föreliggande motiv: "Flicka med blått band" (olja på duk, 47 x 34 cm, Ahtela 939, avbildad helsida i färg sid 334 i [red] Leena Ahtola-Moorhouse, "Helene Schjerfbeck 150 år", utställningskatalog, Statens konstmuseum Ateneum, Helsingfors, 2012, privat samling Frankrike) samt "Flicka med blått band" (kol, akvarell och gouache på papper 47 x 34 cm, Ahtela 940, Collection Gösta & Bertha Stenman; därefter i Collection Lars Schmidt & Ingrid Bergman; Christie's, London, "Nordic Art", 15 maj 2008; privat samling).