Carl Fredrik Hill

När Carl Fredrik Hill anlände Bois-le-Roi och Brolles var det som om en helt ny värld öppnade sig för konstnären. Erik Blomberg skriver i "Carl Fredrik Hill. Hans friska och sjuka konst", 1949: "Besatt av sin konstnärliga upptäckariver drevs nu den unge målarfanatikern inte endast till ett oavbrutet fördjupande av sina uttrycksmedel utan samtidigt till ett vidgande av sina motivområden. I den lilla byn Bois-le-Roi i Seinedalen nära Fontainebleau fann han – våren 1877 – ett 'blommande landskap' som inbjöd hans pensel till nya erövringar. Har någon målat fruktträd så som Hill – så påtagligt verkligt och så överjordiskt skönt? Kärvt, jordbundet som den nakna myllan och svävande andelikt i de skira, vitrosig blommolnen. […] Det naivt sensuella och strängt iakttagande i Hills naturinställning har aldrig varit så nära den lyckliga förälskelsens harmoni som i dessa underbart friska, arkadiska landskap".

Den intensitet varmed Hill avbildade de blommande fruktträden, redan i slutet av april hade han utfört "ett dussintal blommande landskap", har flera orsaker. Blomberg omnämner "den lyckliga förälskelsens harmoni" som landskapet väckte. Sten Åke Nilsson har också poängterat att Hills fixering vid de blommande fruktträden kan förklaras av den korta blomningen. Möjligtvis erbjöd den "överjordiskt sköna" blomningen även en respit från de sorger som nyligen drabbat konstnären. Hill torde ha ägnat början av år 1877 åt två stora kompositioner avsedda för den prestigefulla salongen i Paris. Målningarna var troligtvis färdiga i början av mars månad. Efter att ha lämnat in tavlorna för bedömning lämnade Hill Paris för att utforska Bois-le-Roi. Väl där nåddes han emellertid av underrättelsen om målningarnas refusering. Adolf Anderberg berör detta i "Carl Hill. Hans liv och hans konst", 1951: "Bois-le-Roi var den lämpligast tänkbara tillflyktsorten för en människa med upprivet nervsystem. Här rådde det stora lugnet. Vi har omtalat, hur om våren hela byn var en enda stor, blommande trädgård. Sinnet faller till ro, och vad skulle han ej måla om ej all denna ljuvlighet?".

"Trädet och vägen" präglas av konstnärens känsla för ljus och atmosfär. Anderberg talar om en "kärleksförklaring inför all denna blommande och doftande rikedom" samt skriver, om motiven med blommande fruktträd: "Fruktträdens vita blomkronor flyter aldrig samman med den vita molnväggen. Den på avstånd helt vita blomsterskruden åstadkommes dock genom ett flimmer av färgnyanser i diskreta rosa-toucher, men även isättningar av blått och grönt spelar med i detta med osviklig säkerhet uppbyggda färgschema. Allt är tillkommet som i ett lyckorus. Hill visar sig ha upptäckt valörmåleriets djupast förborgade hemligheter och laborerar med dem efter behag".

Viggo Loos hade, några år tidigare, varit inne på samma spår, även om han fann kopplingar till impressionisterna. I "Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860-1885", 1945 skriver han: "Färgens blondhet, studiet av ljuset och luften, det summariska målningssättet, allt detta leder ju tanken till impressionisterna. Vad som föresvävat Hill är det doftfyllda och ogripbara. Hans bilder äro materialiseringar av det vårliga ljuset och färgspelets silver och grönt, rött, violett, rosa och brutna blå toner i grönskan. Utan intryck av impressionisterna vore detta måleri inte tänkbart och likväl är det personligt i hela sin anda".

Även om Pissarro, våren 1877, också avbildade blommande fruktträd så bör Hills komposition dock ses som ett uttryck för en högst personlig syntes, vilket poängterats av Torsten Gunnarsson, tidigare chef för samlingarna, Nationalmuseum: "Viktigare är dock slutligen att skillnaderna mellan Hill och de franska konstnärerna är minst lika påfallande som likheterna. Hill är och förblir trots alla jämförelser en av den svenska konstens mest särpräglade och djupt personliga gestalter, vars konst aldrig kommer att låta sig förklaras som summan av de mottagna intrycken".

"Trädet och vägen" skiljer sig något ifrån flertalet av de övriga motiven med blommande fruktträd från detta år. I de andra målningarna kan man ofta skönja Seines karakteristiska flodkrök i bakgrunden. Här har Hill i stället valt en mer avgränsad samt sluten horisont där grönskan tornar upp sig. Möjligtvis har han vänt sig om eller flyttat staffliet i riktning mot det närbelägna järnvägsspåret. Kompositionsmässigt uppvisar målningen beröringspunkter med "Trädgårdsmur och fruktträd" (olja på duk, 39 x 47 cm, 1877, tidigare i ingenjör Viggo Elfversons samlingar, Malmö, avbildad helsida, Pl. 96 i Anderberg). I föreliggande motiv är det emellertid en grönskande häck som diagonalt löper in i bildrummet från höger sida och gör betraktaren uppmärksam på den gestalt, en kvinna (?), som förefaller komma gående på stigen under den imposanta trädkronan.