Ernst Josephson

"Amor och Psyke" utfördes då Ernst Josephson återvänt till Rom efter att ha besökt världsutställningen i Paris sommaren 1878. Erik Blomberg skriver följande i "Ernst Josephsons konst", 1956:

" 'Amor och Psyke' kallade han en skiss, som han målade efter återkomsten till Rom (1879) och sedan han besökt Pompeji och Neapel. Den fortsätter hans romantiskt mytologiska motivval, men är både friare och kraftfullare i sin stil. På världsutställningen hade han åter fängslats av sina gamla franska favoriter Daubigny, Courbet och Corot och i sin skiss har han liksom efter Parisbesöket 1873-74 släppt lös en saftig, raskt summerande penselföring. Mot den mörkbruna frottin har han skisserat upp de små nakna figurerna: Amor, med bruna konturer i samma färg som bågen, Psyke med breda, schumrande penseldrag av vitt och gulvitt. Till vänster är antytt ett draperi i karminrött och till höger en Tizianblå himmel. Scenen utspelas som det förefaller vid ingången till ett rum och återger kanske just den episod, då Amor lämnar Psyke efter att hon överträtt förbudet att skåda hans ansikte".

Blomberg anar en självbiografisk innebörd i målningen och kopplar motivet till Josephsons olyckliga kärleksliv där Ketty Rindskopf figurerar i sammanhanget. Klart är att Josephson, i brev till sin mor, hösten 1878 "uppgivit allt hopp om att se sin kärlek förverkligad".

Blomberg fortsätter: "Kanhända är [...] skissen också en situationsbild, ett sorglustigt farväl till kärleksillusionen. Josephson har målat den nästan som en barnsaga, med en pojkaktigt överlägsen Amor och en liten med sin bara stjärt komiskt knixande Psyke. En Amorstatyett, Thorvaldsens, hade han använt sig av redan i 'Vid pianot'. Naturligtvis hade han sett flera antika 'Amor och Psyke'-grupper, men mest erinrar hans lilla humoristiskt uppfattade kärlekspar om de etruskiska bronserna med deras knubbiga former - även de nyupptäckta freskerna i Pompeji och fragmenten i Neapels museum bör ha inciterat honom. Från dem härstammade ju de amoriner och putti han redan beskådat på palatsväggar i Florens och Rom, till exempel Rafaels i Vatikanens loggia ('groteskerna') och i Villa Farnesina (Psykesalen). I Italien har han särskilt intresserat sig för det nakna, som upptar en så stor plats i renässanskonsten. Men aldrig tidigare har han gett det plastiska en så målerisk tolkning som här. Den lilla skissen pekar framåt - i sin robusta realism där han åter anknyter till Rembrandt betyder den en utbrytning både ur drömatmosfären och det akademiska linjetvånget".

1878 års studieresa till världsutställningen i Paris gav uppenbarligen Josephson nya friska impulser. Det kan därför mycket väl hända att konstnären, sina personliga bekymmer till trots, lyfte blicken något i föreliggande komposition och att den jordbundna sidan av hans komplicerade natur lockat honom att skämta ett slag med gudarna.