Olof Sager-Nelson

Sommaren 1893 befann sig Olof Sager-Nelson på Marstrand. Tillvaron, på den av förmögna badgäster omhuldade orten, synes ha kretsat kring två ting: konstnärlig utveckling samt kampen för att få pengarna att räcka till. I ett brev till sin älskade faster (hos vilken Sager-Nelson delvis vuxit upp) skriver han:

"Jag har haft en mycket angenäm och behaglig sommar. Lefvat godt och i ren, frisk luft. Man tycks nu ha fått ögonen öppna för min begåfning och det ser ganska ljust ut. Här är förskräckligt dyrt allting och skulle jag nämna den summa, som jag lefvat upp denna sommar, skulle faster baxna. Visserligen har jag sjelf förtjent pengarna men jag hade inte legat här, om jag inte hade tänkt på framtida följder. […] Jag har just ingenting vidare att skrifva om, ty jag är något nervös emedan något avgörande ligger i luften för min del. Snart är jag 25 år, men jag skall ha mig ett målarenamn före de 30, om jag får lefva. Men i Sverige trifs jag absolut inte".

Ödet hade dock andra planer för Sager-Nelson. Konstnärens liv blev kort – han avled, endast 27 år gammal, i oasen Biskra i Algeriet, dit han sökt sig för att bota sin lungsot. Dessförinnan hade han dock hunnit besöka såväl Paris som Brügge och det ovan citerade brevet hade rätt på en punkt: något avgörande låg verkligen i luften för hans del denna sommar på Marstrand. En dag när Sager-Nelson, i sällskap av sin tidigare ritlärare Johan Ericson, satt utomhus och arbetade på sitt motiv "Dygdens stig" (olja på duk, 61 x 50 cm, 1893, såld på Bukowskis "Kvällsauktion" hösten 1987, privat ägo), klappade någon Sager-Nelson på axeln och sade, med en vänlig röst: "Fortsätt han bara och måla, det är ganska bra!". Det visade sig vara den oerhört betydelsefulle mecenaten Pontus Fürstenberg som var ute på morgonpromenad.

Sager-Nelsons lärare på Valand, Carl Larsson och Bruno Liljefors, slöt därefter upp för att beveka Fürstenberg att bekosta Sager-Nelsons fortsatta utbildning i Paris. Senare samma sommar skriver Sager-Nelson i ett brev till sin bror (daterat Göteborg 20/8 -93):

"Var inte ängslig. För mig skall det nog gå bra. Jag hade bref fr. Larsson i går. Han säger att han och Liljefors m. fl. tycka mina saker vara de bästa på hela utställningen och bearbeta Fürstenberg att hjelpa mig".

Ännu en månad senare hängde saken emellertid alltjämt i luften då mecenaten ej bestämt sig. I brev till Carl Larsson (24/9 -93) skriver Fürstenberg: "Nelson har gjordt stora framsteg och jag funderar på att hjelpa honom komma till Paris. Ja, vi måste sammanträffa och språkas vid".

Snart därefter förefaller dock händelseutvecklingen te sig närmast explosiv. Fürstenberg tog sig an Sager-Nelson och utlovade honom ekonomiskt stöd och efter att grosshandlare Axel Jonsson godtagit "Dygdens stig" som likvid för en ångbåtsbiljett till Antwerpen kunde Sager-Nelson äntligen påbörja resan till kontinenten. Redan en av de sista dagarna av september anlände han Bryssel och dagen därefter var han i Paris.

I brev till Fürstenberg (daterat Hotel de Paris, Montparnasse, 14/10 -93) berättar Sager-Nelson:

"Sedan jag nu efter åtskilliga svårigheter (en plågsam sjöresa m.m.) är i full gång med arbetet skall jag redogöra för mina intryck och erfarenheter. […] Jag arbetar på atelieren fr. kl. 8 f.m. till 12, hvarefter jag äter en bit. Kl. 1 reser jag till Meudon (15 min.) der jag har flere dukar stående och målar ute till mörkrets inbrott, reser tillbaka till staden, äter middag, så läser jag franska ett par timmar och sedan är dagen slut".

Utifrån korrespondensen kan utläsas att Sager-Nelson knappast låg på latsidan samt att han på ett väldigt tidigt stadium fann inspiration i Meudon i utkanten av Paris. Det fåtal oljemålningar som bevarats från denna viktiga period förefaller vara utförda i oktober det året och de talar sitt tydliga språk om konstnärens snabba utveckling.

Axel Gauffin skriver i "Olof Sager-Nelson" (1945): "Om man ser på det som har bevarats av Olof Nelsons produktion från de första veckorna i Paris, oljeskisserna från Meudon, blir man överraskad av det tunga allvaret i anslaget. Detta är som en annan värld än sommarens målningar från Marstrand, den spenatgröna 'Dygdens stig' och strandbilderna med sina lekfullt nedkastade färgklickar. Det finns i de franska studiernas djupa mättade färger, i deras stora, rediga plan ett manligt grepp, som vi ej känna från Nelsons tidigare produktion och som verkar utomordentligt tilltalande".

År 1954 gick Ragnar Hoppe ännu längre i sitt beröm över "Landskap från Meudon":

"Konstnären fångar i sin duk med suggestiv kraft det höstliga eftermiddagsljusets heta flöde över landskapets rikt skiftande vegetation, huskubens fasta massa och den dunkelt skyiga himmeln. Mästerligt har han fått fram kontrasten mellan alla varma och kalla toner, vilka han stämt till en koloristisk harmoni. Man har även skäl att beundra hans levande penselföring och den överlägsenhet, varmed han behärskat kompositionen i det för epoken så typiska höjdformatet".