Karin Larsson (född Bergöö)

"Min by, vars gator jag nu ett halvt år slitit med landets träskor, äger den förmånen att vara belägen i Ile de France, Hugo Capets stamhåll, franska monarkins vagga. Den ligger icke så nära Paris att den icke skulle kunna räknas till landet. Belägen mellan Fontainebleau och Nemours, ett par kilometer från den mindre trafikerade bourbonnaisbanan, har den tämligen bibehållit sin bondekraktär".

Byn som August Strindberg beskrev i "Bland franska bönder" (1889) var Grez. Omväxlande benämnd Grez-par-Nemors, Grez-sur-Loing eller, kort och gott, Grez är byn belägen cirka sju mil sydost om Paris, strax intill andra kända franska lantliga konstnärsorter som Montcourt, Montigny, Marlotte och Barbizon vid Fontainebleauskogen. Grez var under 1880-talet en omtyckt tillflyktsort för, framför allt, brittiska, amerikanska och skandinaviska konstnärer. Hit sökte de sig för att finna ro att måla och att utöva och förkovra sig i friluftsmåleriets svåra konst.

I Georg Paulis memoarer "Pariserpojkarne", författade på Utö 1926, beskriver konstnären landskapet kring Grez: "Flodens stränder voro kantade av pilträd, popplar och eleganta lövträd" för att sedan fortsätta:
"Att uppräkna alla de svenskar som under åttiotalets första hälft studerat i Grez vore nästan detsamma som en katalog över hela generationen av målande landsmän i Frankrike. [...] Utom Carl Larsson och undertecknad: Hugo Birger samt Richard Bergh, Nils Kreuger, Karl Nordström, Bob Thegerström, Georg Arsenius, Ivar Nyberg, Carl Trägårdh; fröknarna Julia Beck, Gerda Rydberg (gift Tirén), Tekla Lindeström (gift Nordström), Karin Bergöö (gift Larsson), Emma Löwstedt (gift Chadwick). Många andra ej att förglömma. Även August Strindberg med familj var i flera månader sommaren 1883 gäst i pension Laurent".

Kåa Wennberg citerar Pauli, i sin bok "Strindberg i Grez", 2007 och lägger till: "Och listan över konstnärer som verkat i Grez kan göras längre – Elias Erdtman, Oscar Björk, Eva Bonnier, Ernst Lundström, Anshelm Schultzberg, Eva Åström, Carl Waldemar Olsson, Alf Wallander, Gottfrid Kallstenius och Bruno Liljefors – en mäktig skara konstnärer!".

Karin Bergöö anlände Grez den första juli 1882 i sällskap av Julia Beck, Lydia Wigert, Emma Löwstedt och Hildegard Theorell. I Karins brev hem till föräldrarna får läsaren glimtar av hennes arbete i Grez: "Jag gick för mycket och dref i Paris, här har jag mitt arbete, och ehuru jag ej hunnit mycket emedan vädret var så ombytligt har jag fått beröm för det lilla jag gjort." (14.7.1882)

Carl Larsson var vid denna tiden något av en mittpunkt i den skandinaviska konstnärskolonin i Grez. Följaktligen dyker hans namn allt oftare upp i Karins brev hem till Sverige. Att även Carl fått upp ögonen för den förtjusande Karin framgår av hans redogörelse i "Palettskrap" (Konstakademiens elevtidning), hösten 1882:

"En av ljuspunkterna i vår sammanvaro var en kostymbal, som på förslag av M:me Smith-Hald arrangerades i hotel Chevillon. Så hände det stora. Så kom den allra viktigaste vändningen, nu kom Karin! […] Jag var äntligen kär på det RÄTTA viset. Henne ville jag gifta mig med, med henne bilda bo, med henne bilda familj. Så ynklig jag föreföll mig själv, var detta en halsbrytande tanke. […] Likväl, Karin lade sin arm i min, hennes lillfinger snuddade vid min hand, och jag bröt ut: Vad jag älskar er! Detta var när vi gingo över bron i Grez; vi kommo från grannbyn, Montcourt, dit jag – på kredit hos min vän, bonden Coquet – hade bjudit alla pensionärer på druvor. Hon sade ingenting. Men hon SÅG på mig. Mera behövdes icke. Vi skrevo hem, och om en vecka kom svar från hennes föräldrar; det löd: 'Vi lita på Karins omdöme. Vi tro hon endast kan älska en hederlig man.' Och då smällde den första kyssen."

De nyförlovade började nu att arbeta tillsammans. I brev till föräldrarna skriver Karin: "Sedan vi tagit oss en promenad skall Carl gå och arbeta då kommer han alltid underfund med att hans motif också skulle passa för mig att måla och så arbetar vi tillsammans". (12.10.1882)

Ingrid Andersson berör detta i "Karin Larsson. Konstnär och konstnärshustru" (1986):

"Från den här tiden finns flera arbeten av Carl och Karin där de just utgått från samma motiv. I friluftsmåleriets anda hämtade de sina motiv från den närmaste omgivningen. De har målat var sin Mére Morot betraktande sin pumpskörd. En jämförelse visar att de båda akvarellerna är uppbyggda på ett likartat sätt. Carl Larsson lät sin Mére Morot vandra ut ur bilden. I bakgrunden syns en hög mur och taken på några huslängor. Som lysande röda klot sticker pumporna fram här och var ur grödan på marken. Karins kvinna är vänd bort från betraktaren. Hon går liksom i Carl Larssons bild med nedböjt huvud och iakttar sin skörd. Hennes klädsel är enkel med en vit huvudduk virad kring håret och en tom korg på armen. I bakgrunden antyds ett landskap. Karin använde en mjuk penselföring där detaljerna bara kan anas. Akvarellen är ett ypperligt exempel på hennes valörmåleri, där hon i första hand ville fånga en känsla och förmedla en upplevelse. Mindre målerisk till sin karaktär är Carl Larssons målning. Hans säkra blick för detaljer har i bilden fått en fin avvägning. Målningarna har stora stilistiska likheter förutom de rent motivmässiga. Ändå ter de sig så olika".

Arbetssättet synes ha bringat ömsesidig stimulans och förde dem båda konstnärligt en bra bit framåt. Den förnyade kraft varmed Carl återupptog akvarellmåleriet från och med sommaren 1882 skulle, ett par år senare, leda till stora framgångar. På den prestigefulla Salongen i Paris 1884 sålde han akvarellen "Dammen" till franska staten. Kort därefter köptes den andra av de utställda akvarellerna, "Bönskörd", av den framstående skådespelaren samt konstsamlaren Constant Coquelin.

För Karins del vidareutvecklades konstnärskapet i Paris. Trots att Carl stannade kvar i Grez valde hon att tillbringa vintern och våren i den franska huvudstaden. Tiden ägnades, förutom lektioner i franska, åt fortsatta konstnärliga studier. Detta skedde primärt vid Académie Colarossi samt genom lektioner för den uppburne belgiske konstnären Alfred Stevens vilken, under åren 1880-1890, bedrev målarateljé i Montmartre, för främst kvinnliga elever: "Idag har jag fått beröm af Stevens för min målning, han sade att min modell var den bästa af alla dem som målade" (brev till föräldrarna 8.3.1883).

Efter besök i Sverige, med giftermål i Adolf Fredriks kyrka (12 juni 1883), återvände makarna, via Paris, till Grez. Även om Karins livssituation, som nygift blivande moder, framgent gav allt mindre utrymme för vidareutveckling inom stafflimåleriet visar det fåtal bevarade målningarna från denna period på teknisk skicklighet samt, otvetydigt, konstnärligt löfte.

Våren 1884 plockade makarna Larsson, återigen, fram sina målarlådor, sida vid sida på en underskön samt soldränkt höjd vid Grez. Denna gång handlade uppgiften ej om att avbilda en strävsam jordbrukarhustru i ett höstligt grönsaksland. Motivet bestod i stället av en elegant ekiperad ung kvinna med parasoll omgiven av skir körsbärsblom under blåa skyar.
Även om våren 1884, med rätta, har beskrivits som en period av enastående utveckling för Carl Larsson som akvarellist är det svårt att inte känna att Karins version av motivet är det som vinner på en jämförelse. Uppenbart är, i alla avseenden, den oerhörda utveckling hennes måleri genomgått sedan hennes gestaltning av Mére Morot, hösten 1882.

Drygt ett år senare, i maj 1885, lämnade Carl och Karin Larsson med barn (dottern Suzanne hade fötts den 11 augusti 1884) Grez och flyttade till Stockholm. Efter att slutligen ha slagit ner bopålarna på Lilla Hyttnäs i Sundborn 1901 övergick Karins konstnärskap i den fas som numer garanterat henne internationell ryktbarhet. Från och med nu ägnade sig hon primärt åt vad som i våra dagar kallas design och inredningsarkitektur. Förutom banbrytande kläder åt sig själv och barnen skapade Karin enastående moderna inredningstextilier, formgav en smått funktionalistisk gungstol samt färgsatte och inredde det säregna och sägenomspunna familje- samt konstnärshem vilket i våra dagar tilldrar sig intresse från konsthistoriker samt turister över hela världen. Kvar som ett oerhört betydande minne från hennes tidigare verksamhet som friluftsmålare finns föreliggande oljemålning vilken alltjämt sitter monterad i originalramen, dekorerad av Karin, från kompositionens tillkomst för 137 år sedan.

Målningen torde ha tjänat som ett betydande minne även för Karin själv. Tiden i Grez var enligt Karin den lyckligaste i hennes liv. Några år efter målningens tillkomst, då Carl var ensam i Grez, våren 1886 skrev hon: "...du är i Grez, det härligaste ljuvligaste stället på jorden! Där har jag tillbragt så många lyckliga stunder, ifrån den dag, då du första gången sade att du höll av mig, och allt runt omkring mig med ens blev fyllt av jublande liv och lycka, då solen lyste varmare, gräset doftade och fåglarna sjöng så som de aldrig gjort förr".