Christian Berg

Christian Berg startade sin konstnärsbana i en naturalistisk stil, en stil som kom att förändras då han kring 1925 kommer i kontakt med Halmstadgruppen och intresserar sig för postkubismen. Trots hans fallenhet för måleri är det dock inom skulpturen som han nådde sina största framgångar. Hans skulpturer präglas av ingenjörsmässig precision och med utgångspunkt i kubismen har han sedan inspirerats av antika, egyptiska och grekiska skulpturer, som han givit arkitektural form med inslag från naturen.

1925 begav sig Christian Berg till Paris där han under en kort period studerade för André Lhote. Studietiden betecknar Christian dock som "föga meningsfull" även om hans intresse för kubismen ökar. I Paris kom han i kontakt med Waldemar Lorentzon, Erik Olson, Otto G Carlsund och Gösta Adrian-Nilsson som studerade för Fernand Léger på Academie Moderne. Även Christian Berg kom i kontakt med Légers skola, då han under några veckor var skolans elev. Redan under studietidens tidiga skede laborerar Christian Berg med olika typer av torser, vilka han både tecknar och gjuter. 1928 debuterar Christian Berg med en utställning på Galérie Mots et Images i Paris tillsammans med de andra svenskarna som studerade för Léger. Någon månad senare ställde man ut igen, den här gången på Galérie Aubier i Paris. Kritiken var positiv, vilket sporrade utställarna till att försöka ställa ut inför hemmapubliken i Sverige. Den första utställningen anordnades av Göteborgs Konstförening i oktober till november 1928. För Christian Berg var utställningen en framgång bl a beroende på att Göteborgs Konstmuseum inköpte skulpturen "Torso".

Nästa större utställning blev Stockholmsutställningen 1930, där Christian Berg fick en monumentalskulptur placerad utanför huvudbyggnaden. Skulpturen som fick stor uppmärksamhet var enligt funktionalismens ideal gjuten i betong. Publiken ansåg dock att skulpturen inte föreställde någonting, något som Christian Berg försvarade genom att förklara att en skulptur "skall vara något för ögat att njuta av. Den behöver inte föreställa något visst, den skall det icke. Linjernas spel är huvudsaken, deras samspel. Från vilken sida man än ser en dylik sak, ja även uppifrån eller underifrån, skall den ge ett intryck av harmoni och skönhet, harmoni i linjer och ytor".