Ester Almqvist

”Hängbjörken” synes alltid ha utövat en stark dragningskraft på betraktarna. När den ställdes ut för första gången, på ”Yngre konstnärers” utställning i Stockholm, år 1900, skrev konstnärens moder Augusta (brev från Stockholm daterat 27 oktober 1900) följande till Ester Almqvist:

”Just nu kommer jag från din utställning och skyndar att genast meddela dig mina intryck därifrån, och äfven dina kamraters beträffande dina alster. Både de och jag äro förtjusta i din ’Hängbjörk’, som kamraterna förklarade vara deras bästa nummer. De hoppade af förtjusning, när den kom till synes”.

Att kompositionen imponerade även på allmänhet samt kritiker framgår av Amadeus Bianchinis referat av ”De ungas utställning” i tidskriften Varia 1900 där ”Hängbjörken” omnämns enligt följande: ”ett alster, som förtjänar den största uppmärksamhet. Den är helt enkelt en af utställningens bästa dukar. Knappast någonsin hafva vi sett den mogna sommaren så präktigt återgifven”.

Almqvist tillhörde det banbrytande Konstnärsförbundets första elevkull och undervisades av Richard Bergh och Karl Nordström. Almqvist tillhörde också själv Konstnärsförbundet under åren 1897-1900 varefter hon ställde ut med Konstnärsförbundet som inbjuden gäst. Detta medförde att ”Hängbjörken” ingick i hennes kollektion vid Konstnärsförbundets utställningar i Göteborg samt Köpenhamn år 1903. Dessförinnan ställdes verket ut på 1901 års prestigefulla ”Münchener Secession” i Tyskland. Den tveklöst mest publikdragande utställningen, emellertid, under vilken ”Hängbjörken” exponerades var världsutställningen i S:t Louis år 1904.

Utifrån den imponerande utställningshistoriken ligger det nära till hands att föreställa sig att någon framstående samlare förvärvade målningen redan vid början av 1900-talet. Så var emellertid inte fallet. Vid en närmare titt på målningens spännram kan man sluta sig till att Almqvist under utställningen i München begärde 1 200 tyska riksmark för målningen, ett belopp som senare justerades ner till 1 000 riksmark. Vid världsutställningen i S:t Louis angav Almqvist ett begärt försäljningspris om SEK 4 200.

Någon försäljning kom dock, förvånansvärt nog, aldrig till stånd. Birgit Rausing berör detta i sin bok (”Ester Almqvist och hennes krets”) från 1998:

”Denna intressanta tavlas vidare öden är något oklara, eftersom den troligtvis vandrat på okända vägar genom ett konstlotteri. År 1948 efterlystes den under rubriken Namn och Nytt i Dagens Nyheter, eftersom Nationalmuseum med rätta ansåg den vara självklar för minnesutställningen över Konstnärsförbundet liksom Bror Lindhs ’Rönnen’. Maria Almqvist kontaktade tidningen och berättade att målningen någon gång i slutet av året 1908 skulle ha hamnat hos Konstföreningen. Initiativet uppgavs ha tagits av den då framlidne konstnärskollegan Hilding Nyman, men om tavlan definitivt förvärvats av Konstföreningen var då ännu oklart. I samband med en flyttning och ett ateljébygge, 1913-1914, kände sig Ester Almqvist tvungen att ’realisera’ en del tavlor. Vi vet nu att Carl G. Laurin då tog hand om ’Hängbjörken’ som han tyckte var galet att slumpa bort”.

Ester Almqvist skrev själv, i samband med ateljébygget, till sin vän Märta Lindblom: ”…få se nu om och hvar han lyckas placera den. Dess pris skulle räcka så bra till vatten- och slaskrör”.

Det skulle dröja ända till 1994 innan målningen åter dök upp, i samband med en auktionsförsäljning på Bukowskis i Stockholm. Det allmänna intresset lät, i sanning, inte vänta på sig därefter. Redan samma höst ingick ”Hängbjörken” i Prins Eugens Waldemarsuddes utställning ”Den otroliga verkligheten – 13 kvinnliga pionjärer”. Segertåget i modern tid har därefter fortsatt med utställningar på Göteborgs Konstmuseum, Jönköpings läns museum och Norrköpings Konstmuseum. Senast målningen ställdes ut var så sent som 2018-2019 då Malmö Konstmuseum visade ”Jag lever i två världar. Ester Almqvist och konstlivet 1890-1934”.

Landskapsmotiv med björkar har förekommit flitigt i svensk konsthistoria från det sena 1800-talet och framåt. Det ligger nära till hands att, i sammanhanget, tänka på vissa av Almqvists samtida konstnärskollegor som Carl Larsson och Helmer Osslund. Till mer sentida svenska storheter hör Karin Mamma Anderssons säregna nordiska landskap. Frågan är, emellertid, om inte de starkaste beröringspunkterna till Almqvists målning står att finna i särlingen Carl Fredrik Hill och hans expressiva starkt solbelysta skildringar av grustag eller sandbackar från Fontainebleau år 1876, där en öppen, lätt kuperad förterräng begränsas vid horisonten av en uppstigande skogskuliss.

Hills levnadstecknare Adolf Anderberg beskriver dessa motiv enligt följande:

"Denna ödsliga klippgrundsnatur över vilken solen hade fritt spelrum, verkade omdanande både på hans färgsyn och framställningssätt. Han kände sig befriad, löst ur de mörka Barbizon-skogarnas förtrollning. [...] Naturens storhet, dess ensamhet, dess bortglömdhet talade direkt till Hills sinne. Han greps av en stark känsla av gemenskap med dessa ödevidder. I tolkningen av dem nedlade han mycket av det som brann och bände i hans inre. Självporträtt av konstnären kunde ej verka mer avslöjande än dessa i en oftast extatisk sinnesstämning tillkomna bilder".

Ester Almqvists levnadstecknare Birgit Rausing har, intressant nog, också betraktat ”Hängbjörken” som ett konstnärligt självporträtt:

”Mot en friskt blå himmel med några små vita moln avtecknar sig en väldig trädkrona döljande en björkstam med många förgreningar, vars rötter klamrar sig fast på yttersta kanten av ett grustag men utan att släppa fotfästet. Det speglar Ester Almqvists egen situation vid denna tid – en kvinnlig konstnär som med all kraft kämpar för sin fortsatta tillvaro och för sin utveckling. I likhet med den tappra hängbjörken, som hamnat i ett så riskabelt läge och balanserar på yttersta kanten i den snåla jordmånen, kämpar hon i ensamt majestät. I fonden syns en redan växande skog. Solen lyser på de tunna vita grenarna som skymtar mellan det lummiga lövverket. I bakgrunden väntar flera mindre björkar på att grustaget skall äta sig inåt och sluka dem, vilket även kan ses symboliskt – om man så vill. Bildmässigt bidrager skuggan till att sluta formen, så att den mäktiga trädkronan växer ihop till en enda volym. Den enslige kämpen i förgrunden står i försvarsposition, fylld av inre kraft och självtillit. Himlen är blå, fonden står som ett klartecken. Med facit i hand vågar man inte tala om en ljusblå optimism inför framtiden, men nog vågar vi väl uppfatta ’Hängbjörken’, denna solitär, som en symbol för Ester själv?”.