Stilleben
Signerad Axel Nilsson och daterad 1921. Pannå 30 x 30,5 cm.
Bukowski Auktioner AB, Stockholm, Moderna Vårauktionen 2003, kat nr 10.
Riksförbundet för bildande konst, "Naiv tradition", utställning 245, kat nr 5.
Borås Konstmuseum, "Ursvenskt", 27 september - 18 oktober 1992, kat nr 111.
Axel Elwin, "Axel Nilsson", 1970, omnämnd sid 62.
Under sommaren 1921 på Smedsudden blev det inte så mycket måleri utomhus men däremot målade Axel Nilsson ett dussintals stilleben. Hans favoritunderlag var vid denna tid pannå och de flesta bilderna utfördes i litet format. "Det ena stillebenet avlöste det andra. Pytsar, krukor, blommor- mot den ständigt blåa väggen. Så motivvalet blev förstås rätt ensartat. Och även om jag kunde ha aptit på andra uppgifter, så hann jag inte med mera", berättar Axel Nilsson. Men alla målningarna har inte blå fond och alla är inte målade i den vackra blå salongen. Föremålen i stillebenet valde han för den måleriska effekten, som i denna målning för att skapa en fin färgharmoni: en brun tillbringare, en vit skål med smörklickar, ett fat med knäckebröd och några rågbullar. Axel Nilsson beundrade Cezanne, som han sade sig ha fått på hjärnan och inte kunde bli av med, men han påverkades inte av dennes sätt att måla. Axel Nilssons stilleben har en fast komposition, där föremålen är individualiserade.
Axel Nilsson var en svensk bildkonstnär född på Gotland. Han studerade vid Tekniska skolan och Konstakademien i Stockholm. Nilsson brukar tillsammans med Hilding Linnqvist och Eric Hallström räknas till de stora svenska naivisterna under 1910-1920-talet. Nilsson tillhörde ”Smeduddskolonin”, var medlem i Färg och Form och knuten till Gösta Olson på ”Svensk-Franska Konstgalleriet”. Nilssons konstnärskap brukar betecknas som lyriskt och hans motiv är ofta självporträtt, interiörbilder, Italienska landskap och nakna figurer. Hans kraftiga penselföring i dämpad kolorit ger ett harmoniskt uttryck och är kännetecknande för Nilsson. Han skiljde sig från de övriga naivister genom att inte knyta an till litteraturen. Han var sparsam både med detaljerna och med de naiva förvridningarna och lät gärna människor spela huvudrollen i målningarna. 1920-22 bodde han i Sjövillan på Smedsudden vid Riddarfjärden. Där utvecklades det realistiska måleriet, som senare blev så betecknande för honom. Som motiv valde han gärna det som fanns i hans närmste omgivning, utsikter, interiörer och stilleben, som han återgav med verklighetens ljus.
Läs mer